Något otippat fast mycket glädjande resulterade min "one-offrecension" på Songs for The Sleepwalkers i en fast plats bland Värmlands Folkblads skivrecensenter. Den här publicerades den 10:e februari.
Lana Del Rey - Born to Die
NYRETRO
Öppnings-, tillika titelspåret från Lana Del Reys andra fullängdare Born to Die är en fullständigt glimrande historia som på många sätt härmar framgångsreceptet från Emmylou Harris skiva Wrecking Ball. Nashvillekryddade stråkar samsas med programmerade beats och samplingar, dessutom innehåller låten den bäst motiverade sågen sedan Mercury Revs formidabla Deserter’s Songs. Mitt i allt sveper Del Reys mörkt kyliga röst fram, som i tonläge, fraseringar och melodier andas tidlöst av såväl Nancy som Frank Sinatra.
Men därtill måste också nämnas att allt verkligen inte är lika bra. Born to Die balanserar nämligen oupphörligen på slak lina över smaklöshetens neonblå lagun. Redan andra spåret Off to The Races totalhavererar, som så ofta är fallet när väna popartister försöker leva ut sina hiphopkomplex. Samtidigt är det just de bisarra genremötena som lyfter skivan till dess höjdpunkter. När allt stämmer, när det uppblåst plastiga möter det 60-talsestetiskt utbroderade samtidigt som texten lyckas undgå de värsta klyschorna blir det stundtals riktigt bra. T ex det bästa spåret Radio som har en hook som jag tror såväl The Knife som Enya gärna hade velat kalla sin. Jag kan inte låta bli att tänka på Del Rey som skräpkulturens Feist, en kittlande tanke som gör att jag gillar skivan ännu mer.
