VF: Lana Del Rey - Born to Die

Något otippat fast mycket glädjande resulterade min "one-offrecension" på Songs for The Sleepwalkers i en fast plats bland Värmlands Folkblads skivrecensenter. Den här publicerades den 10:e februari.

Lana Del Rey - Born to Die

NYRETRO

Öppnings-, tillika titelspåret från Lana Del Reys andra fullängdare Born to Die är en fullständigt glimrande historia som på många sätt härmar framgångsreceptet från Emmylou Harris skiva Wrecking Ball. Nashvillekryddade stråkar samsas med programmerade beats och samplingar, dessutom innehåller låten den bäst motiverade sågen sedan Mercury Revs formidabla Deserter’s Songs. Mitt i allt sveper Del Reys mörkt kyliga röst fram, som i tonläge, fraseringar och melodier andas tidlöst av såväl Nancy som Frank Sinatra.

Men därtill måste också nämnas att allt verkligen inte är lika bra. Born to Die balanserar nämligen oupphörligen på slak lina över smaklöshetens neonblå lagun. Redan andra spåret Off to The Races totalhavererar, som så ofta är fallet när väna popartister försöker leva ut sina hiphopkomplex. Samtidigt är det just de bisarra genremötena som lyfter skivan till dess höjdpunkter. När allt stämmer, när det uppblåst plastiga möter det 60-talsestetiskt utbroderade samtidigt som texten lyckas undgå de värsta klyschorna blir det stundtals riktigt bra. T ex det bästa spåret Radio som har en hook som jag tror såväl The Knife som Enya gärna hade velat kalla sin. Jag kan inte låta bli att tänka på Del Rey som skräpkulturens Feist, en kittlande tanke som gör att jag gillar skivan ännu mer.

Recension i Värmlands Folkblad: Songs For The Sleepwalkers

En recension av Songs for The Sleepwalkers debut "Our rehearsed spontaneous reactions" som jag fick publicerad i Värmlands Folkblad den 13/1

SONGS FOR THE SLEEPWALKERS

OUR REHEARSED SPONTANEOUS REACTIONS

(PAPER WINGS RECORDS)

Jag minns Christian Kjellvander säga i en intervju i DN för några år sedan att han trots försök aldrig hittat ett enda bra band från Italien.

Jag hoppas verkligen någon tipsar honom om Songs For The Sleepwalkers, som dessutom är klädsamt nära hans egen genre. Andrea Caccese, nu boende i Västerås, har nämligen fyllt sitt föredömligt korta debutalbum med delikat alternativfolk.

Det är inte helt olikt Bon Iver, men ännu närmare akter som Benoit Pioulard, Radical Face eller isländska Seabear. Cacceses mörkt släpiga röst backas upp av såväl cello och gitarr som electronicainslag, allra bäst sammansatt på albumets starkaste låt We Are Still Here.

Thomas Jonsson

My Favorite Album: Mercury Rev's Deserter's Songs

Christmas Speed

When you’re young and into music, you’ll eventually discover albums that will spin your preferences into a whole new direction. That’s something that never really happens when you’ve become a more mature music lover. Last time I fully experienced it was 13 years ago when I was 19. During early winter of 1998, while I was going by car with my best friend through the small Swedish industry town where I was living was when I heard Mercury Rev’s third album Deserter’s Songs for the first time. Though I’ve considered music as my biggest passion, both before and after that moment, Mercury Rev did, after some intervention, turn most of my previous favorite music into rubbish. When thinking today about favorite albums I could easily mention a few solid contenders, like Transfiguration of Vincent, Bryter Layter, I See a Darkness, Come on Die Young or Sleigh Bell's Treats from 2010. They would all fit in, but are without exceptions results of a natural progress of me following a certain musical path. Neither of them have ever made me try to turn the Atlantic liner that your accustomed music taste is. Not like Deserter’s Songs. Rather sadly actually, I’m thrilled by the idea of ditching the thousand or so albums I’ve bought over the years and begin on a blank page as a fan of speed metal or Eurovision Song Contest.

I might not do that though, because when I hear the strings of the very first seconds of Deserter’s Songs, it affects me so profoundly with memories the same way a certain scent or taste can. Like how a really good meringue can bring me all the way and time back to my grandmother’s kitchen. Likewise, Deserter’s Songs’ huge and organic arrangements brings back much of the feeling of approaching Christmas when being 19, a few years from being really exciting like when you’re a kid, but close enough in mind to give you a comforting, yet melancholic chill.

On a musical angle, you have to remember that 13 years ago, albums did rarely sound this way. If not for else, just in sheer fear of being classified as symphonic rock. Even if the band started with doing some really neo-progressive stuff, I hear no or little echo of Pink Floyd in this album. The production is quite freaked out at times (hell, it takes only two minutes before a musical saw enters), but the song structures and the performance is closer to references like The Band with a Tim Burton filter. The single Opus 40 from the album features a BBC session as bonus tracks where material by among other Neil Young and Bob Dylan is covered. When you hear how well the Rev’s tone suits the songs, it makes the folk roots even more obvious than the fact that Levon Helm and Garth Hudson from The Band actually appear on the album.

Though both Deserter’s predecessor See You on The Other Side and its follow up All is Dream have their big moments, it’s obvious that all the stars were in the right positions when the Rev’s grand opus was made. Their last decade has been a disappointment to say the least, they just seem to lack songs nowadays. On Deserter’s Songs on the other hand, they had material with such quality I think they had unlimited options how to arrange them.

I don’t know how many times I’ve listened to the brief piano intro of Goddess on a Highway and getting chills down my spine knowing that the sturdy beat and the hook of a perfect pop song were about to come. A familiar situation throughout the whole record, anticipated and unique small bridges and solos enter and take place without outshining the songs fundaments. The same goes for the way the individual tracks, despite each one carrying its own universe, together form such a well compiled overall feeling. It’s consistently pierced with highly dynamic instrumentation, as much rooted in pop as in jazz and classical music, ready to shatter what’s been built up, always close to drift off in a long and odd solo, always connected to the songs’ core. Other highlights, just to mention a few, are the psychedelic and deeply melancholic song The Funny Bird, the ethereal opening track Holes with the singer Jonathan Donahue chanting about holes “dug by little moles”. Not to mention Adam Snyder’s organ solo in The Hudson Line together with the woodwinds of whom the title refers to, Garth Hudson.

I hope people still take time to discover this album, because it’s an open minded, yet highly accessible piece of art. It would’ve sounded as intriguing, unique and good if it were released today, side by side with Fleet Foxes and My Morning Jacket instead of its contemporaries back in ‘98 like Lauryn Hill or Pearl Jam.

Deserter’s Songs’ echoes of December’s spirit are not only a result of the hook from the song Endlessly, shamelessly yet brilliantly stolen from Silent Night. It’s about the whole package, the choirs, strings and Donahue’s flawless, high pitched and hugely affecting voice. With the speed of last Christmas and its predecessors in fresh mind, Deserter’s Songs blends in perfectly.

Essärecension: Like Me av Chely Wright

Homofobi i Nashville

KD Lang kom ut som homosexuell redan 1993. När Chely Wright sjutton år senare valde att göra detsamma i och med sin självbiografi Like Me (2010) är hon inte som självutsagt den första countryartisten att göra det men är ändå en i en försvinnande liten skara. I boken beskriver hon hur identitetssökandet under uppväxten och som vuxen till slut satte fingret på ett djupt problem som Amerika i allmänhet och countryindustrin i synnerhet har med acceptansen av homosexuella.

En av min första tankar när jag läst en bit in i boken är att det är obegripligt att ett land som USA som så tydligt värnar om demokratiska och jämställda värderingar har sådana problem att erkänna olika sexuella minoriteter. Detta är ett land där toppolitiker kan uttrycka offentligt att HBTQ-personer är syndare och där det oftare talas om tolerans mot dem snarare än acceptans. Ett exempel är militärens till nyligen rådande Don’t Act Don’t Tell-policy där homosexuella avskedades ifall deras sexuella läggning avslöjades. En andra tanke var är att vi åtminstone har kommit längre i Sverige men jag får bita mig i tungan en aning. På samma sätt som USAs syn på sig själv som världens största demokrati ibland ekar ihåligt tenderar Sverige stundtals luta sig tungt mot frasen "världens mest jämställda land". Men homofobi är något som är utbrett överallt, inte minst i Sverige. När Anton Hysén tidigare i år kom ut som öppet homosexuell fotbollsspelare var han liksom Wright också en av de första att göra det i en miljö med stark homofobisk jargong.

Nyutgåvan av Like Me innehåller en utförlig intervju med Chely Wright om tiden efter bokens släpp där hon berättar att många arrangörer nu vänt henne ryggen, något som sägs orsakas både av ängslighet och av ren motvilja. Samtidigt snuddar slutet av boken och just intervjun fjäderlätt vid ett annat faktum, nämligen att Wright på grund av svikande försäljning redan 2003 blev av med sitt stora skivkontrakt på MCA Nashville och fortsatte karriären på småbolag. I New York Times recension av Like Me beskrivs Wright av skribenten Jon Caramanica som ”A minor country star” tydligt på fel sida av sitt bäst före-datum. Problem med bokningarna skulle därmed också kunna vara ett resultat av att hon helt enkelt tappat mycket av sin popularitet. Samtidigt, som också Caramanica nämner, kan man inte bortse från Wrights gedigna inblick i den kultur där hon liksom många av hennes gamla fans finns. En kristen konservativ miljö som hon så starkt både är en del av och avviker från.

Även om Like Me inte alltid är helt välskriven och ibland är ganska upprepande så är den också något så ovanligt som en artistbiografi där det musikaliska ofta är medvetet underordnat. Den musikaliska karriären blir istället ett slags tidslinje som håller samman historien om hennes identitetskamp. Trots vissa svagheter bränner boken ändå till tillräckligt ofta för att den ska hålla näsan ovanför vattnet hela vägen. Den stora smärtpunkten är Wrights beskrivning av den egna familjesituationens komplexitet, där den varma familjeidyllen beskrivs lika påfallande ärligt som mammans kallsinne och pappans alkoholism. Föräldrarnas kraftiga pennalism mot den ena dotterns övervikt nämns nästan i förbifarten men det gör det hela mer skrämmande än om Wright valt att vältra sig i detaljer.

Det är också just på familjenivån som grundtemat blir som mest nära och smärtande. Ett mycket gripande avsnitt av boken beskriver hur Wright berättar om sin homosexualitet för sina föräldrar och sina syskon och möter vitt skiljda reaktioner. Det finns något hoppfullt i hur hennes far på allvar inser sin egen del i dotterns skam på sättet som han talat nedsättande om homosexuella. Därefter hur han på ett ögonblick förstår både det djupt plågsamma och även det absurda i situationen. Det kanske är lika sentimentalt som en sämre countryballad men det värmer mig överraskande mycket när den nyktre alkoholisten Stan L Wright bedyrar att han inte älskar sin dotter trots att hon är lesbisk utan på grund av.

- Thomas Jonsson

Uppgift för kursen i musikkritik som jag läser, en essä på 3000 tecken om kritikens betydelse.

Musikbranschen beskrivs ofta som om den ligger i dödsryckningar. Det är nog sant att tiden för de stora skivbolagens extravaganser i mångt och mycket är över, men jag tror inte man behöver dra så svartmålande slutsatser för det. Jag känner nämligen att situationen för själva musiken aldrig har varit mer välmående. Billigare inspelningsteknik och enklare exponeringskanaler har medfört, förutom att vi blivit översvämmade av allsköns bråte, att fler band kan spela in, turnera och faktiskt tjäna pengar än vad som var fallet för bara några decennier sedan. Detta är en viktig orsak till att det under de senaste femton åren, enligt mig, har producerats de bästa albumen någonsin. Det ges visserligen ut mycket dålig musik och mer musik än vad det finns efterfrågan för, men det borde också innebära ett stort behov av såväl analys som sovring. Kort sagt, musikkritikerna borde uppleva sina glansdagar nu.

Förhoppningsvis inser kritikerna denna makt att kunna lyfta fram musik oavsett var den producerats eller hur den ges ut. Eftersom alla nya album bara ligger ett knapptryck från digital världsdistribution kan ett band från Västerås eller Senegal lika gärna vara relevanta för en publik som en ny dagslända från Warner. Självklart hittar även storbolagen bra musik, men det är samtidigt märkligt när tidningar som Aftonbladet ofta ägnar sitt lilla utrymme åt att blåsa upp tre ljumna recensioner av storbolagsreleaser samtidigt som mindre släpp - ofta inhemska och mer uppskattade - förpassas till nätupplagorna. Om kritikens roll drar mot att bara bli en avspegling av vilka skivor som haft störst marknadsföringsbudget, om det utbud som exponeras blir för likriktat, vad finns det då för anledning att överhuvudtaget ha kritiker - i plural?

Recensioner är en viktig kugge i marknadsföringsmaskineriet för lanseringen av album och artister. Rätt sorts recension kommer alltid att överträffa köpt annonsplats (och förmodligen också citeras i annonserna). Däremot så tror jag det är viktigt att man skriver med läsarna i fokus, och inte försöker bli ett bollplank för musikerna. Utmaningen måste ligga i att på runt 650 tecken kunna vara underhållande, motivera någon att upptäcka något nytt och skriva på ett sätt så att ens åsikt blir som ett subtilt skohorn för musikörat. Som inte skriver lyssnaren på näsan utan ger henne en egen relation till musiken.

Jag har rötterna i Värmland, där musiksfären är så isolerad och snäv att musiker, lyssnare, recensenter och skivbolag ofta sitter på många eller alla nämnda stolar samtidigt. Det är ett extremförhållande där, men jag märker att fenomenet existerar överallt. Människor med samma intressen kommer alltid att börja umgås. Sen kommer de som spelar i samma band med de som driver ett skivbolag att skriva recensioner på varandras musik innan de delar en öl på krogen. Att det är svårt förhålla sig objektiv till varandras roller i det läget är uppenbart, men det är en grundläggande och nödvändig strävan.

Top albums of 2011 revised

1. Earth - Angels of Darkness, demons of light

2. Mogwai - Hardcore will never die, but you will

3. Bon Iver - Bon Iver

4. My Morning Jacket - Circuital

5. Eleanor Friedberger - Last Summer

6. Bill Callahan - Rough Travel for a Rare Thing

7. James Blake - James Blake

8. Loney Dear - Hall Music

9. The head and the heart - S/t

10. The Deer Tracks - The Archer Trilogy Pt.2

11. Jonathan Johansson - Klagomuren

12. Jessica Lea Mayfield - Tell me

13. Tennis - Cape Dory

14. Ondo/Nekrasov - (Split LP)

Blaze of Steel

Vem kan slå Blaze Foley?

Vid en bröllopsmottagning på en bakgård någonstans i Austin står en man med vildvuxet skägg och spelar på en liten scen. Han ser betydligt äldre ut än sina 35 år, huvudet gungar lätt och hans blick riktas omväxlande mellan gitarrhalsen och mikrofonen, sällan ut mot publiken. Året är 1985 och även om mannen egentligen heter Michael David Fuller är det som Blaze Foley han är känd, må så vara mycket lite känd. Mitt i gästernas sorl sjunger han sin låt If I Could Only Fly och inte ens den i slutet vilt wailande kvinnan i publiken löser upp klumpen i halsen som jag känner. Det är helt enkelt så öronbedövande vackert när han värker fram ord efter ord. Kanske spelar även vetskapen in att han bara några år senare blir skjuten till döds av en bekants far som misstar honom för att vara en inbrottstjuv.

Hemmavideoinspelningen av Blazes framförande på sina vänners bröllop finns med på den nya dokumentärfilmen om honom, Duct Tape Messiah, som hade USA-premiär i år. Titeln syftar på att han för att retas med de modemedvetna countryfansens guldtåförsedda boots satte en bit gaffa på tippen av sina egna. Han lär även ha tillverkat en hel kostym åt sig gjord av just silvertejp.

Liknande märkliga detaljer om andra artister kom att bli viktiga för mig när jag fördjupade mitt eget musikintresse efter tonåren. Inte så att det egentligen varit ett självändamål i sig men jag har alltid varit extra tilltalad av de lite mer udda fåglarna. När jag som bäst grävde efter undangömda guldkorn från den amerikanska rockscenen började jag lägga märke till att Foley nämndes i diverse forum på nätet. Det tog ytterligare ganska lång tid innan jag började lyssna på honom, men jag insåg snabbt därefter att Blaze kanske är så obskyr som en artist kan bli. Han får Gram Parsons att kännas som Lill-Babs. Sällan har en artist varit lika dömd till att falla i glömska - när han dog fanns inga album alls tillgängliga med honom. Beakta även det faktum att hans första albums mastertejp blev konfiskerad av myndigheterna när skivbolaget hamnade mitt i en drograzzia, den andra blev stulen, den tredje försvann och hittades först långt efter hans död och tejpen till ett fjärde och sista album som aldrig hann släppas rapporteras nu ha försvunnit i en översvämning.

Trots detta, sannolikt tack vare internets intåg, började hängivna lyssnare under 90-talet att intressera sig för hans musik igen. De få inspelningarna som fanns började spridas och Foleys avskalat bitterljuva musik, tassandes någonstans mellan country och folkmusik, är ett udda och hjärtevärmande exempel på en låtkatalog stark nog att överleva sin upphovsman med råge. Hans begynnande erkännande har också förstärks av andra framstående artisters hyllningar. Merle Haggard lät t ex If I Could Only Fly vara titelspåret på sitt album från 2000, John Prine spelade in en annan av Blazes låtar, Clay Pigeons, för sin grammyvinnande skiva Fair & Square från 2005 och Lucinda Williams egen låt Drunken Angel från hennes utmärkta Carwheels on a Gravel Road (1998) handlar om just Foley.

Troligtvis beror det nyväckta intresset också på vilken stad det var som Foley verkade i. Jag var själv på plats i Austin under SXSW Festival för snart sju år sedan och var det något som slog mig i denna dieseldoftande kulturella oas i hjärtat av Texas är det hur Austinborna slår vakt om sina kufar och knasbollar. Detta var 2005, året då den ockulta rockhjälten Roky Erickson gjorde storstilad comeback efter att äntligen fått bukt med sin schizofreni. På samma festival trängde en månghövdad publik ihop sig i lilla studentfiket Cactus Cafe och följde med stor värme en annan artist med psykotisk bakgrund, lofitrubaduren Daniel Johnston. På väggarna hängde posters från gamla spelningar som ägt rum där, inte minst med Blaze Foleys nära vän, den musikaliskt näraliggande Townes Van Zandt.

Blaze Foley, Townes Van Zandt och Rex Bell

Vid sin död var Blaze Foley nära 40 år, han hade spelat musik länge men hade ändå inte lyckats nå ut till en större publik, särskilt inte utanför Austin. Man kan därför inte direkt säga att han stod på tröskeln till berömmelse när han blev skjuten, men han gick ironiskt nog bort vid en tidpunkt nära större exponering. Han hade ett nytt album inspelat vars mastertejp ännu inte råkat ut för någon bisarr olycka och han skulle öppna för Townes Van Zandt på en turné i Storbritannien. Ett fatalt missförstånd i en väns vardagsrum satte alltså stopp för detta och medförde även att skivan aldrig släpptes. Därefter spolades mastertejpen, som bekant, bort av en översvämning.

Kevin Triplett, regissören till Duct Tape Messiah, svarar mig via mejl att han planerar svenska visningar av filmen i april 2012. Det är med stora förväntningar på att detta tillsammans med ett förmodat DVD-släpp kan skänka lite extra ljus på Foley på samma sätt som liknande dokumentärer gjort för ovan nämnda Townes Van Zandt (Be Here to Love Me), Roky Erickson (You're Gonna Miss Me) och Daniel Johnston (The Devil & Daniel Johnston). Tills dess, vem i hela världen är obskyrare än Blaze Foley?

DUCT TAPE MESSIAH - Trailer

CLAY PIGEONS

IF I COULD ONLY FLY - Bröllopsvideon