VF: Lana Del Rey - Born to Die

Något otippat fast mycket glädjande resulterade min "one-offrecension" på Songs for The Sleepwalkers i en fast plats bland Värmlands Folkblads skivrecensenter. Den här publicerades den 10:e februari.

Lana Del Rey - Born to Die

NYRETRO

Öppnings-, tillika titelspåret från Lana Del Reys andra fullängdare Born to Die är en fullständigt glimrande historia som på många sätt härmar framgångsreceptet från Emmylou Harris skiva Wrecking Ball. Nashvillekryddade stråkar samsas med programmerade beats och samplingar, dessutom innehåller låten den bäst motiverade sågen sedan Mercury Revs formidabla Deserter’s Songs. Mitt i allt sveper Del Reys mörkt kyliga röst fram, som i tonläge, fraseringar och melodier andas tidlöst av såväl Nancy som Frank Sinatra.

Men därtill måste också nämnas att allt verkligen inte är lika bra. Born to Die balanserar nämligen oupphörligen på slak lina över smaklöshetens neonblå lagun. Redan andra spåret Off to The Races totalhavererar, som så ofta är fallet när väna popartister försöker leva ut sina hiphopkomplex. Samtidigt är det just de bisarra genremötena som lyfter skivan till dess höjdpunkter. När allt stämmer, när det uppblåst plastiga möter det 60-talsestetiskt utbroderade samtidigt som texten lyckas undgå de värsta klyschorna blir det stundtals riktigt bra. T ex det bästa spåret Radio som har en hook som jag tror såväl The Knife som Enya gärna hade velat kalla sin. Jag kan inte låta bli att tänka på Del Rey som skräpkulturens Feist, en kittlande tanke som gör att jag gillar skivan ännu mer.

Recension i Värmlands Folkblad: Songs For The Sleepwalkers

En recension av Songs for The Sleepwalkers debut "Our rehearsed spontaneous reactions" som jag fick publicerad i Värmlands Folkblad den 13/1

SONGS FOR THE SLEEPWALKERS

OUR REHEARSED SPONTANEOUS REACTIONS

(PAPER WINGS RECORDS)

Jag minns Christian Kjellvander säga i en intervju i DN för några år sedan att han trots försök aldrig hittat ett enda bra band från Italien.

Jag hoppas verkligen någon tipsar honom om Songs For The Sleepwalkers, som dessutom är klädsamt nära hans egen genre. Andrea Caccese, nu boende i Västerås, har nämligen fyllt sitt föredömligt korta debutalbum med delikat alternativfolk.

Det är inte helt olikt Bon Iver, men ännu närmare akter som Benoit Pioulard, Radical Face eller isländska Seabear. Cacceses mörkt släpiga röst backas upp av såväl cello och gitarr som electronicainslag, allra bäst sammansatt på albumets starkaste låt We Are Still Here.

Thomas Jonsson

My Favorite Album: Mercury Rev's Deserter's Songs

Christmas Speed

When you’re young and into music, you’ll eventually discover albums that will spin your preferences into a whole new direction. That’s something that never really happens when you’ve become a more mature music lover. Last time I fully experienced it was 13 years ago when I was 19. During early winter of 1998, while I was going by car with my best friend through the small Swedish industry town where I was living was when I heard Mercury Rev’s third album Deserter’s Songs for the first time. Though I’ve considered music as my biggest passion, both before and after that moment, Mercury Rev did, after some intervention, turn most of my previous favorite music into rubbish. When thinking today about favorite albums I could easily mention a few solid contenders, like Transfiguration of Vincent, Bryter Layter, I See a Darkness, Come on Die Young or Sleigh Bell's Treats from 2010. They would all fit in, but are without exceptions results of a natural progress of me following a certain musical path. Neither of them have ever made me try to turn the Atlantic liner that your accustomed music taste is. Not like Deserter’s Songs. Rather sadly actually, I’m thrilled by the idea of ditching the thousand or so albums I’ve bought over the years and begin on a blank page as a fan of speed metal or Eurovision Song Contest.

I might not do that though, because when I hear the strings of the very first seconds of Deserter’s Songs, it affects me so profoundly with memories the same way a certain scent or taste can. Like how a really good meringue can bring me all the way and time back to my grandmother’s kitchen. Likewise, Deserter’s Songs’ huge and organic arrangements brings back much of the feeling of approaching Christmas when being 19, a few years from being really exciting like when you’re a kid, but close enough in mind to give you a comforting, yet melancholic chill.

On a musical angle, you have to remember that 13 years ago, albums did rarely sound this way. If not for else, just in sheer fear of being classified as symphonic rock. Even if the band started with doing some really neo-progressive stuff, I hear no or little echo of Pink Floyd in this album. The production is quite freaked out at times (hell, it takes only two minutes before a musical saw enters), but the song structures and the performance is closer to references like The Band with a Tim Burton filter. The single Opus 40 from the album features a BBC session as bonus tracks where material by among other Neil Young and Bob Dylan is covered. When you hear how well the Rev’s tone suits the songs, it makes the folk roots even more obvious than the fact that Levon Helm and Garth Hudson from The Band actually appear on the album.

Though both Deserter’s predecessor See You on The Other Side and its follow up All is Dream have their big moments, it’s obvious that all the stars were in the right positions when the Rev’s grand opus was made. Their last decade has been a disappointment to say the least, they just seem to lack songs nowadays. On Deserter’s Songs on the other hand, they had material with such quality I think they had unlimited options how to arrange them.

I don’t know how many times I’ve listened to the brief piano intro of Goddess on a Highway and getting chills down my spine knowing that the sturdy beat and the hook of a perfect pop song were about to come. A familiar situation throughout the whole record, anticipated and unique small bridges and solos enter and take place without outshining the songs fundaments. The same goes for the way the individual tracks, despite each one carrying its own universe, together form such a well compiled overall feeling. It’s consistently pierced with highly dynamic instrumentation, as much rooted in pop as in jazz and classical music, ready to shatter what’s been built up, always close to drift off in a long and odd solo, always connected to the songs’ core. Other highlights, just to mention a few, are the psychedelic and deeply melancholic song The Funny Bird, the ethereal opening track Holes with the singer Jonathan Donahue chanting about holes “dug by little moles”. Not to mention Adam Snyder’s organ solo in The Hudson Line together with the woodwinds of whom the title refers to, Garth Hudson.

I hope people still take time to discover this album, because it’s an open minded, yet highly accessible piece of art. It would’ve sounded as intriguing, unique and good if it were released today, side by side with Fleet Foxes and My Morning Jacket instead of its contemporaries back in ‘98 like Lauryn Hill or Pearl Jam.

Deserter’s Songs’ echoes of December’s spirit are not only a result of the hook from the song Endlessly, shamelessly yet brilliantly stolen from Silent Night. It’s about the whole package, the choirs, strings and Donahue’s flawless, high pitched and hugely affecting voice. With the speed of last Christmas and its predecessors in fresh mind, Deserter’s Songs blends in perfectly.

Essärecension: Like Me av Chely Wright

Homofobi i Nashville

KD Lang kom ut som homosexuell redan 1993. När Chely Wright sjutton år senare valde att göra detsamma i och med sin självbiografi Like Me (2010) är hon inte som självutsagt den första countryartisten att göra det men är ändå en i en försvinnande liten skara. I boken beskriver hon hur identitetssökandet under uppväxten och som vuxen till slut satte fingret på ett djupt problem som Amerika i allmänhet och countryindustrin i synnerhet har med acceptansen av homosexuella.

En av min första tankar när jag läst en bit in i boken är att det är obegripligt att ett land som USA som så tydligt värnar om demokratiska och jämställda värderingar har sådana problem att erkänna olika sexuella minoriteter. Detta är ett land där toppolitiker kan uttrycka offentligt att HBTQ-personer är syndare och där det oftare talas om tolerans mot dem snarare än acceptans. Ett exempel är militärens till nyligen rådande Don’t Act Don’t Tell-policy där homosexuella avskedades ifall deras sexuella läggning avslöjades. En andra tanke var är att vi åtminstone har kommit längre i Sverige men jag får bita mig i tungan en aning. På samma sätt som USAs syn på sig själv som världens största demokrati ibland ekar ihåligt tenderar Sverige stundtals luta sig tungt mot frasen "världens mest jämställda land". Men homofobi är något som är utbrett överallt, inte minst i Sverige. När Anton Hysén tidigare i år kom ut som öppet homosexuell fotbollsspelare var han liksom Wright också en av de första att göra det i en miljö med stark homofobisk jargong.

Nyutgåvan av Like Me innehåller en utförlig intervju med Chely Wright om tiden efter bokens släpp där hon berättar att många arrangörer nu vänt henne ryggen, något som sägs orsakas både av ängslighet och av ren motvilja. Samtidigt snuddar slutet av boken och just intervjun fjäderlätt vid ett annat faktum, nämligen att Wright på grund av svikande försäljning redan 2003 blev av med sitt stora skivkontrakt på MCA Nashville och fortsatte karriären på småbolag. I New York Times recension av Like Me beskrivs Wright av skribenten Jon Caramanica som ”A minor country star” tydligt på fel sida av sitt bäst före-datum. Problem med bokningarna skulle därmed också kunna vara ett resultat av att hon helt enkelt tappat mycket av sin popularitet. Samtidigt, som också Caramanica nämner, kan man inte bortse från Wrights gedigna inblick i den kultur där hon liksom många av hennes gamla fans finns. En kristen konservativ miljö som hon så starkt både är en del av och avviker från.

Även om Like Me inte alltid är helt välskriven och ibland är ganska upprepande så är den också något så ovanligt som en artistbiografi där det musikaliska ofta är medvetet underordnat. Den musikaliska karriären blir istället ett slags tidslinje som håller samman historien om hennes identitetskamp. Trots vissa svagheter bränner boken ändå till tillräckligt ofta för att den ska hålla näsan ovanför vattnet hela vägen. Den stora smärtpunkten är Wrights beskrivning av den egna familjesituationens komplexitet, där den varma familjeidyllen beskrivs lika påfallande ärligt som mammans kallsinne och pappans alkoholism. Föräldrarnas kraftiga pennalism mot den ena dotterns övervikt nämns nästan i förbifarten men det gör det hela mer skrämmande än om Wright valt att vältra sig i detaljer.

Det är också just på familjenivån som grundtemat blir som mest nära och smärtande. Ett mycket gripande avsnitt av boken beskriver hur Wright berättar om sin homosexualitet för sina föräldrar och sina syskon och möter vitt skiljda reaktioner. Det finns något hoppfullt i hur hennes far på allvar inser sin egen del i dotterns skam på sättet som han talat nedsättande om homosexuella. Därefter hur han på ett ögonblick förstår både det djupt plågsamma och även det absurda i situationen. Det kanske är lika sentimentalt som en sämre countryballad men det värmer mig överraskande mycket när den nyktre alkoholisten Stan L Wright bedyrar att han inte älskar sin dotter trots att hon är lesbisk utan på grund av.

- Thomas Jonsson

Uppgift för kursen i musikkritik som jag läser, en essä på 3000 tecken om kritikens betydelse.

Musikbranschen beskrivs ofta som om den ligger i dödsryckningar. Det är nog sant att tiden för de stora skivbolagens extravaganser i mångt och mycket är över, men jag tror inte man behöver dra så svartmålande slutsatser för det. Jag känner nämligen att situationen för själva musiken aldrig har varit mer välmående. Billigare inspelningsteknik och enklare exponeringskanaler har medfört, förutom att vi blivit översvämmade av allsköns bråte, att fler band kan spela in, turnera och faktiskt tjäna pengar än vad som var fallet för bara några decennier sedan. Detta är en viktig orsak till att det under de senaste femton åren, enligt mig, har producerats de bästa albumen någonsin. Det ges visserligen ut mycket dålig musik och mer musik än vad det finns efterfrågan för, men det borde också innebära ett stort behov av såväl analys som sovring. Kort sagt, musikkritikerna borde uppleva sina glansdagar nu.

Förhoppningsvis inser kritikerna denna makt att kunna lyfta fram musik oavsett var den producerats eller hur den ges ut. Eftersom alla nya album bara ligger ett knapptryck från digital världsdistribution kan ett band från Västerås eller Senegal lika gärna vara relevanta för en publik som en ny dagslända från Warner. Självklart hittar även storbolagen bra musik, men det är samtidigt märkligt när tidningar som Aftonbladet ofta ägnar sitt lilla utrymme åt att blåsa upp tre ljumna recensioner av storbolagsreleaser samtidigt som mindre släpp - ofta inhemska och mer uppskattade - förpassas till nätupplagorna. Om kritikens roll drar mot att bara bli en avspegling av vilka skivor som haft störst marknadsföringsbudget, om det utbud som exponeras blir för likriktat, vad finns det då för anledning att överhuvudtaget ha kritiker - i plural?

Recensioner är en viktig kugge i marknadsföringsmaskineriet för lanseringen av album och artister. Rätt sorts recension kommer alltid att överträffa köpt annonsplats (och förmodligen också citeras i annonserna). Däremot så tror jag det är viktigt att man skriver med läsarna i fokus, och inte försöker bli ett bollplank för musikerna. Utmaningen måste ligga i att på runt 650 tecken kunna vara underhållande, motivera någon att upptäcka något nytt och skriva på ett sätt så att ens åsikt blir som ett subtilt skohorn för musikörat. Som inte skriver lyssnaren på näsan utan ger henne en egen relation till musiken.

Jag har rötterna i Värmland, där musiksfären är så isolerad och snäv att musiker, lyssnare, recensenter och skivbolag ofta sitter på många eller alla nämnda stolar samtidigt. Det är ett extremförhållande där, men jag märker att fenomenet existerar överallt. Människor med samma intressen kommer alltid att börja umgås. Sen kommer de som spelar i samma band med de som driver ett skivbolag att skriva recensioner på varandras musik innan de delar en öl på krogen. Att det är svårt förhålla sig objektiv till varandras roller i det läget är uppenbart, men det är en grundläggande och nödvändig strävan.

Top albums of 2011 revised

1. Earth - Angels of Darkness, demons of light

2. Mogwai - Hardcore will never die, but you will

3. Bon Iver - Bon Iver

4. My Morning Jacket - Circuital

5. Eleanor Friedberger - Last Summer

6. Bill Callahan - Rough Travel for a Rare Thing

7. James Blake - James Blake

8. Loney Dear - Hall Music

9. The head and the heart - S/t

10. The Deer Tracks - The Archer Trilogy Pt.2

11. Jonathan Johansson - Klagomuren

12. Jessica Lea Mayfield - Tell me

13. Tennis - Cape Dory

14. Ondo/Nekrasov - (Split LP)

Blaze of Steel

Vem kan slå Blaze Foley?

Vid en bröllopsmottagning på en bakgård någonstans i Austin står en man med vildvuxet skägg och spelar på en liten scen. Han ser betydligt äldre ut än sina 35 år, huvudet gungar lätt och hans blick riktas omväxlande mellan gitarrhalsen och mikrofonen, sällan ut mot publiken. Året är 1985 och även om mannen egentligen heter Michael David Fuller är det som Blaze Foley han är känd, må så vara mycket lite känd. Mitt i gästernas sorl sjunger han sin låt If I Could Only Fly och inte ens den i slutet vilt wailande kvinnan i publiken löser upp klumpen i halsen som jag känner. Det är helt enkelt så öronbedövande vackert när han värker fram ord efter ord. Kanske spelar även vetskapen in att han bara några år senare blir skjuten till döds av en bekants far som misstar honom för att vara en inbrottstjuv.

Hemmavideoinspelningen av Blazes framförande på sina vänners bröllop finns med på den nya dokumentärfilmen om honom, Duct Tape Messiah, som hade USA-premiär i år. Titeln syftar på att han för att retas med de modemedvetna countryfansens guldtåförsedda boots satte en bit gaffa på tippen av sina egna. Han lär även ha tillverkat en hel kostym åt sig gjord av just silvertejp.

Liknande märkliga detaljer om andra artister kom att bli viktiga för mig när jag fördjupade mitt eget musikintresse efter tonåren. Inte så att det egentligen varit ett självändamål i sig men jag har alltid varit extra tilltalad av de lite mer udda fåglarna. När jag som bäst grävde efter undangömda guldkorn från den amerikanska rockscenen började jag lägga märke till att Foley nämndes i diverse forum på nätet. Det tog ytterligare ganska lång tid innan jag började lyssna på honom, men jag insåg snabbt därefter att Blaze kanske är så obskyr som en artist kan bli. Han får Gram Parsons att kännas som Lill-Babs. Sällan har en artist varit lika dömd till att falla i glömska - när han dog fanns inga album alls tillgängliga med honom. Beakta även det faktum att hans första albums mastertejp blev konfiskerad av myndigheterna när skivbolaget hamnade mitt i en drograzzia, den andra blev stulen, den tredje försvann och hittades först långt efter hans död och tejpen till ett fjärde och sista album som aldrig hann släppas rapporteras nu ha försvunnit i en översvämning.

Trots detta, sannolikt tack vare internets intåg, började hängivna lyssnare under 90-talet att intressera sig för hans musik igen. De få inspelningarna som fanns började spridas och Foleys avskalat bitterljuva musik, tassandes någonstans mellan country och folkmusik, är ett udda och hjärtevärmande exempel på en låtkatalog stark nog att överleva sin upphovsman med råge. Hans begynnande erkännande har också förstärks av andra framstående artisters hyllningar. Merle Haggard lät t ex If I Could Only Fly vara titelspåret på sitt album från 2000, John Prine spelade in en annan av Blazes låtar, Clay Pigeons, för sin grammyvinnande skiva Fair & Square från 2005 och Lucinda Williams egen låt Drunken Angel från hennes utmärkta Carwheels on a Gravel Road (1998) handlar om just Foley.

Troligtvis beror det nyväckta intresset också på vilken stad det var som Foley verkade i. Jag var själv på plats i Austin under SXSW Festival för snart sju år sedan och var det något som slog mig i denna dieseldoftande kulturella oas i hjärtat av Texas är det hur Austinborna slår vakt om sina kufar och knasbollar. Detta var 2005, året då den ockulta rockhjälten Roky Erickson gjorde storstilad comeback efter att äntligen fått bukt med sin schizofreni. På samma festival trängde en månghövdad publik ihop sig i lilla studentfiket Cactus Cafe och följde med stor värme en annan artist med psykotisk bakgrund, lofitrubaduren Daniel Johnston. På väggarna hängde posters från gamla spelningar som ägt rum där, inte minst med Blaze Foleys nära vän, den musikaliskt näraliggande Townes Van Zandt.

Blaze Foley, Townes Van Zandt och Rex Bell

Vid sin död var Blaze Foley nära 40 år, han hade spelat musik länge men hade ändå inte lyckats nå ut till en större publik, särskilt inte utanför Austin. Man kan därför inte direkt säga att han stod på tröskeln till berömmelse när han blev skjuten, men han gick ironiskt nog bort vid en tidpunkt nära större exponering. Han hade ett nytt album inspelat vars mastertejp ännu inte råkat ut för någon bisarr olycka och han skulle öppna för Townes Van Zandt på en turné i Storbritannien. Ett fatalt missförstånd i en väns vardagsrum satte alltså stopp för detta och medförde även att skivan aldrig släpptes. Därefter spolades mastertejpen, som bekant, bort av en översvämning.

Kevin Triplett, regissören till Duct Tape Messiah, svarar mig via mejl att han planerar svenska visningar av filmen i april 2012. Det är med stora förväntningar på att detta tillsammans med ett förmodat DVD-släpp kan skänka lite extra ljus på Foley på samma sätt som liknande dokumentärer gjort för ovan nämnda Townes Van Zandt (Be Here to Love Me), Roky Erickson (You're Gonna Miss Me) och Daniel Johnston (The Devil & Daniel Johnston). Tills dess, vem i hela världen är obskyrare än Blaze Foley?

DUCT TAPE MESSIAH - Trailer

CLAY PIGEONS

IF I COULD ONLY FLY - Bröllopsvideon

Soldat på permission - intervju med Helena Arlock

Soldat på permission

Text: Thomas Jonsson

Foto: Petter Ericsson (ovan), Barbara Ködel (nedan)

Jag ringer Helena Arlock en vecka efter att hon spelat med sitt band Me and My Army tillsammans med Göteborgssymfonikerna, en konsert som också betydde en åtminstone tillfällig paus för den hyllade gruppen, frontad av Andreas Kleerup.

- Det var egentligen tänkt att vi skulle börja spela in ett nytt album redan nu, men vi kom fram till att vi ska göra lite andra saker ett tag istället, spela in soloalbum och så, säger Helena. Hon riktar nu istället tillbaka sin uppmärksamhet på det soloprojekt som hon höll på med innan Me and My Army ”kom i vägen”. Studioinspelningarna är redan i full gång av både ett engelskspråkigt album och en EP på svenska. Idén att skriva på svenska kom då hon tidigare i år skrev en låt för ett tänkt medverkande av Me and My Army i en stor reklamkampanj. I slutändan blev det dock ingen reklamfilm men det sådde ändå ett frö till ett fortsatt skrivande på modersmålet.

- På skånska, förtydligar hon.

Trots sitt ganska tystlåtna sätt beskriver Helena med precision sina tankar och mål med musiken. Många känner till henne i just Me and My Army, färre vet kanske om att hon även är väldigt produktiv på egen hand. Hon har redan släppt en EP och en singel i eget namn och gjort hundratals konserter runt om i Europa och Nordamerika. För fem år sedan chockstartade hon sitt soloprojekt då hon packade väskorna och gav sig av tillsammans med två andra musiker, en cello och diverse elektroniska instrument på en halvårslång egenbokad turné. Detta medförde att hennes första år som soloartist innehöll många fler spelningar än vad de flesta band åstadkommer under hela sin karriär. Då jag själv redan 2008 gjorde en e-postintervju med Helena tar jag tillfället i akt att få återkomma till en fråga som visat sig ha klarnat betydligt efter tre och ett halvt års extra betänketid.

- Då beskrev du din musik som "jazzig indie pop snedstreck något något. Är du fortfarande inne på det spåret?

- Jag har faktiskt kommit på det nu, replikerar hon en aning triumferande. Du kan ta bort jazzigt, jag vet inte riktigt var det kom ifrån, men för ett halvår sedan insåg jag att det är ju beat pop jag håller på med. Det är poppigt och bygger på beats och syntar. Det är så skönt att ha ett svar på just den frågan.

Jag får känslan av att det inte är första gången hon svarar på detta och jag fortsätter intervjun med ett annan föga originellt ämne som ändå känns relevant. Jag ber Helena berätta om musik som hon själv gillar och hon nämner då, vid sidan av nya upptäckter som Lekverk och Ratatat, ett långt musikaliskt förhållande med bandet Radiohead.

- Ända sedan 90-talet så har varje skiva de gjort gett mig ett bredare musikaliskt spektra att jobba vidare på. När nästa album sedan kommit så har det passat perfekt in för det som jag har kommit fram till och gett mig en ny skjuts framåt. Och så har det faktiskt fortsatt, skiva för skiva.

Helena beskriver ett sätt att skriva låtar som skiljer sig åt från andra musiker som hon känner. Hennes musik byggs nämligen inte upp i replokalen utan under tiden som hon spelar in. Det sättet att arbeta med musik kommer sig av att hon debuterade med att göra electronica, en genre som mer än någonsin formas av själva inspelningsprocessen. Något som också är starkt förknippat med Helenas musik är cellon och faktum är att hon är en av få musiker utanför den klassiska sfären som integrerar instrumentet så tydligt i sin musik.

- Den har blivit som en kroppsdel för mig, jag har spelat cello under längre tid än vad jag inte har gjort det. Jag kan inte se något negativt med den, förutom att den är så ömtålig när man är ute och reser. Jag har fått nog av hjärtattacker av flygplatser, så jag har köpt en el-cello nu.

Det bästa med att turnera, säger hon, är när hon träffar människor långt hemifrån som det ibland känns som om hon känt hela livet, folk som kanske har åkt flera timmar för att se en spelning.

- Och när musiken som man har suttit och rattat på hemma får följa med ut på turné blir den som en kompis. När man märker att den når ut till publiken får det en att ta sig själv på större allvar.

Hon poängterar återkommande vikten av att turnera för att nå framåt och i takt med att det har blivit enklare att spela in och ge ut låtar och att skivförsäljningen gått nedåt, så har det lett till att artister måste bli smartare eftersom konkurrensen är så hård. Hon menar att det till en viss del ligger på musikerna själva att anpassa sig till lyssnarnas nya vanor men om folk helt slutar att betala för konserter och skivor så kommer ny musik att bli sämre eftersom ingen längre kommer att ha råd och tid med det stora engagemang som krävs.

- Man har inte råd längre att ställa in en spelning, och är det något som jag har lärt mig är att man klarar av så mycket mer än vad man tror. Som att sova i en frostig minibuss eller att göra en konsert på kvällen även om man tidigare under dagen blivit så akut sjuk att man fått åka ambulans till sjukhuset. Jag läste en artikel nyligen där turnerande musiker beskrevs som den nya tidens elitidrottare. De har inte tid att supa och knarka längre, man måste träna istället för att det är så himla hårt att hålla på.

Helena Arlock - Pink Bubbles (live on Balcony TV Hamburg)

Me and My Army - The Only One

Winter's Tone

Jonathan Johansson

Klagomuren (Hybris, 2011)

Första gången jag hörde Jonathan Johansson var för tre år sedan då han framträdde live för bloggen PSL. I videoklippet därifrån spelar han nylonsträngad gitarr uppbackad av bl a orgel, klarinett och xylofon. Vid en jämförelse med hans syntmättade debut En hand i himlen överraskar det mig fortfarande hur bra han är även i en akustisk sättning. Faktum är att jag också gärna vill spegla hans senaste album Klagomuren i just denna inspelning, eftersom det blir så tydligt hur hans låtar grundar sig mer i musikalisk känslighet än i strikt genretillhörighet.

Trots sina ofta repetitiva melodier och rytmer trampar Klagomuren aldrig vatten utan är hela tiden på väg att upptäcka något nytt. Inte sällan samsas en syntetisk ljudfond med gitarrer eller andra akustiska inslag som tillsammans med den svävande sången skapar en förvånansvärt organisk helhetskänsla. Hans inkännande och lätt svulstiga fraseringar berör oavbrutet och påminner inte så lite om en skånsk Mauro Scocco (vågar man hoppas på att omnämnandet av Seven Eleven i avslutande Min ljusaste röst är en blinkning åt just det hållet?). Johanssons språkliga talang imponerar också stort och till skillnad från många andra artister med lyriska ambitioner hittar sången en bättre plats i mixen här än vad som ofta är fallet. Orden ligger alltid tillgängliga för lyssnaren att ta del av men dominerar inte ljudbilden helt, textens tyngd blir snarare större med hjälp av musikens kraft. Den överhängande känslan av förlorade chanser och hopp om en snart infriad längtan blir som tydligast på Centrum, såväl Klagomurens bästa låt som Johanssons starkaste stund hittills. Det vill inte säga lite.

På ett liknande sätt som den inte helt obesläktade debuten av James Blake eller den betydligt mer avlägsna kusinen Deserter's Songs av Mercury Rev blandar Klagomuren en kylslagen upprymdhet med en suggestiv intimitet. Allt, absolut allt, talar för att skivan kommer att bli en betydande del av vad som kommer att ackompanjera min kommande vinter.

- Thomas Jonsson

Innan vi faller (akustisk version för PSL, 2008)

Centrum (från Klagomuren, 2011)

Pärlan i ostronet

June Tabor & Oysterband

Ragged Kingdom (Topic/2011)

När brittiska folksångerskan June Tabor för första gången sedan 1990 ger ut en skiva kompad av Oysterband för upplägget tankarna till Johnny Cashs sista skivor. Traditionellt material samsas med folkmusiktolkningar av mer moderna låtar, i detta fall av t ex P J Harvey och Joy Division. Tabors senare soloskivor är av ett drömskt akustiskt snitt, tillsammans med Oysterband blir musiken stadigare uppstyrd men tyvärr upplever jag att energin snarare sänks ju mer bandet vrider upp volymen. Det blir aldrig tråkigt, men det känns påfallande ofta jämntjockt i jämförelse med briljansen och dynamiken som lösgörs i albumets mer avskalade låtar, t ex i den andäktiga "The Hills of Shiloh". Jag kan därför inte släppa tanken att det är en större vinst för Oysterband att samarbeta med Tabor än tvärtom.

- Thomas Jonsson

Roxy Revised

This is another excerce for the music writings' course, which is to revise the imagined sleeve notes for Roxy Music's debut album I wrote a week ago.

Batterin' Glam

Wow, what just happened? While listening to the eponymous debut of Roxy Music, one thing that will strike you is the way it's prickled with unexpected turns and surprising elements. Still, if you think it's far out of left field now, then try to imagine how it would've been to listen to it when it was released in 1972. Given that you first had to cut off all the genre clashes and degrees of ‘musical awareness’ provided through the last four decades of music history. It's hard to pinpoint exactly what it is that makes this album remain that edgy and poignant. Instead of just shallowly 'hailing it as a masterpiece', perhaps it's time to get a bit more analytic. Evidently, it has a lot to do with the musicians' combined conviction but I will also dare to imply that the album's evergreen feel is much a result of its reluctance to ‘fit in‘. The difficulty to label it instead becomes what truly defines it. Roxy Music surely contains a lot of glam and progressive rock but it's way too progressive to be glam and too glam to be prog. It definitely adds a lot of rock'n'roll into it but is far from rock'n'roll as we know it. Truth is that even Bryan Ferry a few years after the release was quoted expressing the debut's production, signed by Peter Sinfeld, to be too far off. Luckily, nothing could be changed at that point, allowing this remarkable musical document to still prove how well it stands the test of time. And to be honest, the unorthodox angle of Roxy Music is not at all an issue of production matters, it dives deeply into the band's own arrangements, the song structures and the use of instruments and vocals.

Let us take it from the beginning, here we have an emerging band being active a few years, achieving some sprouting acknowledgement but being constantly rejected by the leading music biz. The journalist Peter Frame describes the situation strikingly in Crimson & Roxy (one of his famous Rock Family Trees) as “Ferry's demo tape was greeted with universal thumbs down ... but Melody Maker and John Peel were sufficiently interested to give them national exposure". So how insane it may sound now, Roxy Music were not currently having a record deal when they entered Command Studios in London to record their debut album in March 1972. Even when being helped by EG Management, their budget forced them to limit themselves to merely two weeks of studio time. This is far from the situation indie bands with convenient bedroom studios have got now, not to mention the unlimited studio excess the biggest names in the music business at the time could enjoy. Roxy Music had two weeks, no more.

And guess what? It turned out just lovely and maybe the limitations were just what kept the sextet on their toes, that kept their minds and creativity fresh and what made them aware of how crucially important the weeks of preparations prior to the recordings would be. The album starts off with placid murmur, actually a sound sample taped at their very first stage appearance, at the Friends of Tate Gallery Xmas Show in London, only three months before entering the studio. Subsequently, the chattering becomes interrupted by a brief piano intro, giving way for the band to show not only The Friends of Tate, but the whole world what they've got. Brass instruments, electric guitars and Ferry's characteristic vocals are fiercely running through the opening track Re-Make/Re-Model. The song reaches a climax before weird micro solos from all individual members, small snippets of other songs like Peter Gunn Theme and Day Tripper, end the song. The lingering aftershock transits into Brian Eno's eerie keyboard intro of Ladytron. His spacey drone notes eventually meet a bit more conventional song style here and all of a sudden the album's variety reaches all over you. From the laid back rock'n'roll of If There Is Something to the sophisticated brass section's bridge midway through 2HB. Then on the flipside, we hear Ferry trying out his vocal's vibrato limits to the maximum on The Bob (Medley) before the album eventually reaches a bit more normal grounds again on Would You Believe? At the very last part of Roxy Music, the slow orchestral ambience of Sea Breezes is turning into an experimental and noisy crescendo before all ends with the amusingly bizarre rendition of the 60's pastiche Bitters End. That song not the least proves that Roxy Music is an album taking you absolutely everywhere. When music journalist Sid Smith wrote an extensive article on the subject in Classic Rock Magazine, his list of acts who've influenced Roxy Music included, side by side with Bowie, King Crimson and Pink Floyd, the usually ever so unholy alliance of Velvet Underground and The Andrew Sisters.

Shortly after the master tape was finished, Roxy Music got signed to Island Records and the rest is history. Roxy Music reached a striking number #10 on the UK album charts and the single Virginia Plain went even further to a #4. The band and Bryan Ferry, as we know, made their way to world fame. Now, when 40 years have passed since their debut's release, its legacy remains obvious as a favourite album of listeners all over the world and it has served as a solid influence for countless emerging bands through the following decades to come. Not at least during the new-wave movement of the 80's and the late 90's bloom of neo-symphonic rock fronted by bands like Mercury Rev, Flaming Lips and their ilk. Musical history would scarcely have sounded the same if not six unsigned English musicians had decided to give their music a shot in the Command Studios in London in March 1972. Happy 40th birthday, Roxy Music!

Like a Keef in the night

KEITH RICHARDS - LIFE

"This is my life. Believe it or not I haven't forgotten any of it”, står skrivet i rött på baksidan av Keith Richards årsgamla memoarer Life. Det finns anledning att häpna över att minnena fortfarande är intakta då detta lika mycket som en bok om musik är en skildring av ett narkotikamissbruk av närmast episka proportioner. Richards själv menar att hans musik kvarstår oinfluerad av drogerna han tog. Samtidigt är boken nästan som en manual för hur en musiker med missbruksproblem kan fortsätta vara produktiv.

The Observers Sean O' Hagan verkar följa denna tankebana och delar sonika upp sin recension av boken i en drog- och en musikdel. Om än kanske inte stående med vattentäta skott emellan, men som beskrivs var och en för sig. Dagens Nyheters kritiker Kerstin Gezelius ger å andra sidan inte narkotikadimman samma stora utrymme som O’ Hagan, samtidigt är den ständigt återkommande i korta omnämnanden texten igenom. Tankar väcks om det överhuvudtaget är möjligt att hävda att någonting i livet skulle kunna stå sig opåverkat av ett sånt tungt missbruk som Richards sänkte ner sig i.

Dock är både Gezelius och O' Hagan rörande överens om att det är den skildrade musiken som är bokens stora behållning. Hur Richards klarar av med briljans att beskriva ackordföljder och influenser, hans närmast erotiska förhållande till sina gitarrer eller hur låtskrivandet växte fram och frodades tillsammans med Mick Jagger i en ständigt friktionsfylld vänskap dem emellan.

Något som jag saknar i båda recensionerna är en diskussion om spökskrivarens (i detta fallet James Fox) roll. Hur mycket återspeglar boken Richards eget språk egentligen? Är autencitet överhuvudtaget viktigare än en bra historia i den här genren? Möjligen svårt att nå en absolut sanning men faktum kvarstår, Fox kvarstår oomnämnd såväl i texterna som i faktarutorna. Gezelius skriver i alla fall om en liknande "förvanskning", nämligen om den stagnerande skärpan i den svenska översättningen.

-Thomas Jonsson

A hairy tale of New York

PATTI SMITH - JUST KIDS

(2010)

Inledningsvis formulerar en ung Patti Smith en rädsla, inte över att behöva utstå de prövningar som ett konstnärsliv kan medföra, utan för att inte ha själva kallet. Detta blir en programförklaring i den nyligen polarprisvinnande Smiths självbiografiska roman som handlar lika mycket om hennes liv med Robert Mapplethorpe som om den tålmodiga utblomningen av sitt eget konstnärskap. Just prövningar är ett kännbart återkommande tema genom boken, såväl under skildringen av de inledande svältande åren i New York som av det mångbottnade förhållandet till konstnären Mapplethorpe. Genom Smiths mycket observanta och närvarande språk befästs en skarp bild av staden under slutet av 60-talet till mitten av 70-talet, denna populärkulturens guldålder som skapat mycket av dagens New York-romantik. En av "Just Kids" stora behållningar är sättet som Smith framställer sig själv på, lika mycket som en betraktare som en del av stadens kulturella elit, till lika stora delar en beundrare som en utövare.

- Thomas Jonsson

Radioaktiv poppärla

M. Ward - Transistor Radio (2005)

M. Ward brukar nämnas som en nyckelpersonerna i den alternativa amerikanska folkgenren jämsides med musiker som t ex Cat Power, Bonnie "Prince" Billy och Jason Molina. Efter att ha nått en betydande kultstatus på independentscenen med en rad kritikerrosade släpp toppade portlandmusikern Matt Ward sin patenterade ljudkollageproduktion med sitt fjärde soloalbum, den varma, akustiskt aviga skivan Transistor Radio. Som många vet övergick han därefter till mer bandarrangerade soloalbum, samt de mer eller mindre ofokuserade samarbetsutflykterna She&Him och Monsters of Folk (som otroligt nog ibland verkar få mer uppmärksamhet än hans egna album).

Har man följt indie/folk-musikern M. Wards katalog både före och efter Transistor Radio vet man att han alltid har fantastiska låtar i rockärmen och ständigt en extra dimension redo att delge lyssnarna. Frågan är dock om inte just Transistor Radio är albumet där han mest kommer till sin fulla rätt. Karln har fullkomligt proppat in idéer, melodier, referenser och ljudkollage på det här sexton spår långa mästerverket. Det är tydligt märkbart att hela skivan är en hyllning till de oberoende radiostationernas guldålder på 50- och 60-talet. Detta inte bara på grund av det Beach Boys-aktiga plingandet i "Fuel for Fire" eller den raffinerade melodiplankningen av The Beatles "Here Comes The Sun" i outrot av hans egna "Here Comes The Sun Again". Inte heller de många textmässiga referenserna till sjutumssinglar, radiokampanjer och wall of sound, utan framförallt i M Wards egna och unika släpigt värmande ton som ljuder genom både hans röst och gitarrspel, som tar med oss på ett svindlande ljudlandskap. Bland spåren märks den olidligt vackra balladen och livefavoriten "Lullaby + Exile", den Jerry Lee Lewis-stompiga "Big Boat" och den självreflekterande turnéobservationen "Paul's song" där namnet i titeln möjligen refererar till Paul Brainards (Richmond Fontaine) sockersöta pedal steel som väver in låten.

Transistor Radio var en tydlig vattendelare i M. Wards karriär. Efter att tidigare ha befunnit sig främst i den akustiska indiepopscenen, tog han med Transistor Radio ett tydligt steg mot en mer folklig och traditionell terräng. Det var en riktning som fortsatte med de nästföljande albumen. Även om M. Ward aldrig fastnat i något träskigt gubbigt så var det just Transistor Radio - där en stor del av hans vitala indie-nycker fortfarande fanns närvarande - som på ett imponerande sätt belyste hans fulla spännvidd. Från "One life away" som låter som hämtat från Alan Lomax inspelningar, till den akustiska poppärlan "Hi-Fi" och texmex-hasande innerliga "Fuel For Fire".

Vi som haft den stora äran att se mannen livs levande på scen vet att vi har att göra med en av popvärldens mest egensinniga och flinkaste gitarrister. På albumen låter han däremot bara det göras som tjänar låtarna bäst. Detta gäller även när han får fritt spelrum på skivans hela tre instrumentala låtar; den surf-twangiga "Regeneration #1" samt de två tolkningarna på klassisk gitarr som ramar in albumet.

M. Ward är inte bara en briljant musiker och låtskrivare, han är dessutom en mångsidig lyriker av rang. Personligen tycker jag han är som allra bäst och gripande när han har en räv bakom örat. Detta gäller såväl spexiga "Big Boat" (He says he's got a fast boat / talking 'bout light speed / get your oars back in the water, kid ...//... It's just a ferry boat / no faster than a gold fish" som den popnaiva "I'll be yr bird" (I'll sing statistics, & hide the truth, I'll tell your dad anything that you want me to, I'll hide your locket under the dirt, I'll be your bird.) Det gläder mig också att lägga märke till nickningar till stora alternativhjältar inom genren. Den alltför tidigt bortgångne Vic Chesnutt namndroppas kvickt i tidigare nämnda "I'll be your bird" och Daniel Johnston parafraseras med raden "Love will get you in the end" i skivans förmodligen allra bästa spår "Lullaby + Exile". En mening, som visserligen är lika unik i en popsång som reklamavbrott är i en tv4-produktion, men om man känner till Wards vurmande för Johnston med flera släppta covers på skiva så vet man nog att den syftar på Texas mest udda fågels största hit "True Love Will Find You in The End".

Transistor Radio är som Roy Orbisons och Phil Spectors mest aviga och krumbuktande popdröm och är ett album som så väl förtjänar att bli erkänt som ett av pophistoriens starkaste. Man kan bara ana att tiden som går kommer att tjäna det väl. Detta är nämligen ett album av yttersta toppklass, som möjligen med undantag för den lite väl endimensionella "Four Hours in Washington" lyckas hålla sig fläckfritt från dalar. Skivan visar inte bara på möjligheterna som kan göras i en akustisk genre som ofta håller på att halta, utan hur popidealen som sattes upp på 50- och 60-talet kan låta mer nutida och angelägna än någonsin.

- Thomas Jonsson

M. Ward reveals new song "Hold Time" on his website

As you might have found already, the title track from M Ward's forthcoming and much awaited sixth album "Hold Time" is available on his website. By clicking on the featured tv set's switch, it changes from the video of 2006's "Chinese Translation" to the new song. Enjoy! This will doubtlessly be one of the best albums of 2009.

A talk with Emma Adbåge

I got to know the illustrator and author Emma Adbåge back in 2006 and I can't in word describe how much I like the things she does nor how much I appreciate discussing creative issues and such with her. I could start a blog solely for writing about her. I don't have to though since she's got one of her own. Her very recommended blog (in english) with sketches, photos, art/book/music-references and more (where I also borrowed the photos and sketches for this post).

Since 2001, she's been very productive with four own children's books and countless collaborations and illustrations. This year she had three very nice books out, first her own "Jag var superhjälte säger vi", plus the illustrated short story "Limited Edition", available in the anthology "Samtidigt". She also illustrated the book "De ovanligaste barnen i världen", written by Inger Edelfeldt.




Currently residing in Mjölby, I know that she has just finished new material and some details have just begun to leak out on the big Swedish book sites. I wanted to make an interview with her and I'm very proud to have her aboard on my blog now.


Emma, you seem to have been furiously productive 2008 with the new two books that are put out. They're amazing. What can you tell about the future, if you're allowed to talk about it? (I just found this on Bokus).

Thanks! Both of them were made last year though (you know, there is so much work between me and the book stores) - so let’s say that I was furiously productive 2007!
-Seriously speaking, among other things, I have been working with two children's books this year as well so, OK. Your link mentions one of them: “Vi hittar Smulbert” (“Finding Smulbert”). The other one, which I’m just about to finish the cover for, is called “Fylla år” (which is hard to translate into English but I will call it “The birthday book”). Both of them are my own – both text and illustrations.

“Finding Smulbert” is a quiet story about two siblings at the beach, a hot summer's day. They get up early, squarrel in the backseat and do all that beach-stuff, like pretending they’re dolphins and having packed lunch on a blanket. Then, they find this bug and call him “Smulbert”. Smulbert gets a big castle made out of sand and they bathe him - to death!
The summary: play, picnic and death and joy

The other one – “the Birthday book” – is more like a philosophical book about having birthdays. Why do we (in Sweden) call it “fylla år” …like “fill the years”? -With what? And isn’t it unfair that while some of us can have like hundreds of birthdays in a lifetime, the dragonfly, for example, only lives for a couple of days (NO BIRTHDAY PRESENTS!)! Both books are expected to be out in the stores 2009 (“Vi hitter Smulbert” – Eriksson & Lindgren AB & “Fylla År” – Alfabeta Bokförlag).


Apart from the children's books, you also do comics for a more grownup audience. Is comic the correct term? You had an illustrated short story, "Limited Edition" published recently in the anthology Samtidigt. Which is brillant, funny but very moving too. Is this something you're planning to do more in the future?

Oh, interesting that you question the word “comic”, 'cause I really hate using that word. “Cartoon” as well. It makes me think of comic strips. Stuff that makes one laugh (not me though, I’m whining!). It can be so much more than just those funny strips that you can read in your daily paper. “An illustrated short story” feels more correct so let’s use that term.

Now I will answering your question: THANK YOU. And yes, definitely. I’m working on a couple of stories when I got some time left. I really like to tell a story that way – you can get so much out of an illustration instead of trying to explain it all in just words – an amazing tool! Maybe in the same way that you use the music to your lyrics? -I wish that more grown-ups weren’t so afraid of the “comic”-genre, cause like I said, there is so much more than just a punch line and then it’s over.


I read the Tove Jansson biography "Ord, bild, tanke" and was reminded of your stuff. Mostly because both of you do illustrations where you first get an instant impression and then after a while discover tons of details in the background. Does Tove Jansson inspire you?

Yes, oh yes. Her work really is amazing! I don’t think you can see it in my work, but there is a difference between “inspired” and “influenced”? She inspires me in the same way that a great movie can inspire me, or a great song or a book. Or a person who is really good at something - that amazes me and gives me the inspiration to create, to use colours and to tell stories. She does that for me, Tove, she gives me that inspiration, definitely.


More, what are you inspired most by? Other illustrations or something else? Would also love to hear what other artists you like.

There are many things that inspire me; music, movies, friends and books. You know, the common things. And to spend time with children and look into their world - they are so uncomplicated and open minded, unaffected! And of course - other childrens books and artists. I just told you about Tove Jansson, so I can do some fine namedropping of artists that makes me feel inspired and elated: Nigel Peake, Carson Ellis, the Swedish illustrator/autor Eva Lindström, Owe Gustavson, Stina Wirsén, the fantastic ! Jockum Nordström and the genious David Shrigley of course - I love his humour and simplicity, so relieving! I also have to mention another person that inspires me: the Swedish actor Gösta Ekman, what a man huh!

-except other illustrators and artists I collect inspiration from other stuff: this summer I got introduced for real, to the work by Bauhaus. Me and my man visited Bauhaus archive in Berlin. He already loved the Bauhaus works and took me there. It was the best, I fell in love with the Bauhaus-stuff for real. The colours and the shapes. Wow!

If I’m allowed to name one more thing that ispires me (I can make a long long list that never ends) I wanna tell you that I actually get inspired by ugly things, and stuff that makes me say: “EEH? Ha ha!? What the hell!?” Like strange fashion trends, home styling and ugly party photos. A giant source of ideas!



What's your favorite book + cd album of 2008

Book: Since I do read a lot of childrens books I will choose “Nu är vi gorillor låssas vi!” (“Let’s pretend we’re gorillas!”) by The Great Swedish author Barbro Lindgren. IT’S AWESOME. I laughed and got all warmed up when I read it. Really fell in love and Barbro is also one of my biggest idols. If I would choose one novel this past year it would be the actor Jonas Karlsson’s debut “Det andra målet”. If I have to choose ONE except your music dear friend… - Fleet foxes, the self titled debut (?) !


That stray cat we met this summer. Have you figure out if he got a home or not?

That poor thing. I’m sorry to say that I do see him around sometimes – but I still do not know if he’s got an own apartment… But I can tell that he has two cat friends hangin’ around and he looks quite strong and healthy. -I will sure look after him now when it gets colder.

According to the accordionist

My friend Kristoffer Hedberg recently released his second album "Ett helt vanligt ögonblick" consisting of Swedish-spoken acousticdriven pop and troubadourism. The album features guest appearances by big names in the Swedish pop genre such as Peter LeMarc and Lasse Lindh. I was happy to get invited to contribute with something and I chosed the accordion which I play on the song "I haven't felt the heat". Kristoffer is currently promoting his album but also reveals that he has a followup-album in mind already that he hope to get out before the end of 2009.


So Kristoffer, how would you describe me as an accordion-player?

I would describe you as an exquisite accordion player. With a huge amount of fragile feelings in his style of playing. You gave the tune "I haven't felt the heat (älskar, äskar inte)" a french touch. If you imagine yourself at an amusement park i France during the 1920s, if you do that you know which feeling I mean.




Cheers mate, it was a pleasure. What's your thoughts about the new album of yours? Can you tell me a little about the topic and musicians?

I'm very pleased that I've finally got the album out. After almost two years of hard work. There's been a few bumps on the road such as a hard drive failure etc. I think that musically I've taken a further step since the debut in 2006. The arrangements are bigger and better. It's called "ett helt vanligt ögonblick" ("a regular moment", maybe that's a bad translation), my attempt was to catch all these moments that all the time passes us by and collect them and put them in to a prison called "ett helt vanligt ögonblick". I don't know if these moments enjoy to be locked into this CD but that's another question. When you read this text a moment has passed, when you listen to the CD a moment has passed, when you write songs you try to catch the moment, simple as that.
.

The Wolf is in

A couple of weeks ago, I got in touch with the Gothenburg musician Anna Von Hausswolf who is doing very sincere and minimalistic piano based music. I also notice one of my favs Joan as a Policewoman writing a very raving comment on Anna's myspace-profile so I had to have a chat with her. Also, of course hear her music such as the lovely song "singing from the grave" there. Apparently more songs are on their way too, why a revisit soon is strongly recommended.

* Anna, thanks for the cd you sent me. I think it's really nice. How long have you been doing this kind of music and how would describe it?

-I think I've been doing this kind of music since I was a child, but it ain't until now that I find myself comfortable with it. I would describe my music as a very dramatic expression which is changing depending on my mood. It is warm and cold, intense and soft. I like to express myself in many ways, so I think variation is a key.

* I heard you've made a show in Frankfurt recently, and now you made a concert in Gothenburg's house of Bamboo - Kontiki. How was it?

-The concert in Frankfurt took place at Städelschule, the academy of art, and it was arranged by my sister( who is a student there). It was a big hall with a lot of candles, and I didn't need a microphone because the acoustic was fantastic(the audience as well)!!But my most important gig was the one here in Gothenburg at the small tiny house of bamboo-Kontiki. That was my first solo concert where I could perform to my closest friends. They really make me want to play more.

* What's your favorite album of 2008?

-My favourite album of the year 2008 must be Fleet Foxes “Fleet foxes”. Their music is magic, and I just love them!

* And which are your nearest plans for the future musically?

-I want to continue to experiment with my sound and my voice. I want to write more music, work with good musicians, and make a lot of concerts.

Top of the pop

My list for 2008 best cds, concerts, movie. Still be a matter to change during the last month. But here's my go for now.

BEST ALBUMS



1. Fuck Buttons - Street Horrrsing
Fantastic debut of this Brisol duo. Produced by a member from one of my favorite bands Mogwai. A perfect blend between raging noise, tribal shouts and some more easy accecible elements. Released early this year, and my absolute favorite.




2. Parken - Länge leve parken
I opened for Parken and my fav Swedish band Loney, Dear at a lovely day in Stockholm this summer and in cheer joy for discovering a great Swedish act who also sings in Swedish just takes me put Parkens debut album as number two on my list. Pelle, whom I interviewed here puts himself in the same garden as Håkan Hellström but with a slightly more hard chewed approach, with electronic backgrounds and saxophone. That, plus my favorite pop song of the year "Jag har varit vilsen lisa" and the cool sidekick Henric von Euler makes this a must-have.




3. James Yorkston - When the Haar rolls in
Irishmen James Yorkston's fourth album is as lovely as last year's Year of the leopard and 2003's debut "moving the gospel". His songs always go right into me and is actually very catchy and witty in all it's somberness. The cover art is also very great, for a ship fetischist such as me that alone is a reason to buy the album instead of nicking it from Pirate Bay. I've been humming a couple of weeks now on "Summer's not the same without you, I know it's a bitter old cliche...". James' albums always reach very high on my year-lists but I keep forgetting him when thinking about my favorite artists, got to be a change on that.



4. Bon Iver - For Emma, forever ago.
An aptly titled album and a very welldeserved hyped band. Acoustic and both quite experimental and psychedelic in all it's minimalism.



5. Cat Power - Jukebox
Cat Power's only getting better and better. This album is not as good as 2006's absolutely gorgeous The Greatest, but comes in awefully close. I went see a brilliant (if maybe a little too long) show at Berns Salonger in Stockholm in July. A very revealing and warm soul moment.




6. Mogwai - Hawk is howling
Probably my favorite band and the best show of the year. However, despite a really good album, it makes you more want to put on Young Teem, Come on Die Young or for that sake, their last album Mr. Beast. However, Mr Beast, the soundtrack to that Zidane movie and The Hawk is howling is a great come-back from their weak period (after Come on Die Young and some years ahead).



7. Lil Wayne - Da Carter III (deluxe edition)
Together with NAS my favorite hiphopalbum of this year. Very well achieved of him and the bonus disc with the deluxe edition features some of the best songs of this album.



8. Justus Köhncke - Safe and Sound
Slick and warm disco from Germany. Buy it and you will love it. The guitars from feuerland send chills down the spine. Perfect travelling music.




9. Fleet Foxes
You know all about them; akron/family meets My Morning Jacket in a delicate way. Actually this is a better My Morning Jacket album than the original's Evil Urges album. Brilliant.



10. St Thomas (box 4CD+1DVD+1BOOK)
This far down on the list, simply because it's in many matters a re-issue. The box set of the very missed St Thomas is a fantastic way to discover the norwegian cowboy who sadly passed away one year ago, aged 31. This box set captures his whole career, one cd with his best songs, one cd with outtakes and rarities, two cds with other artists doing cover versions of his songs (including Lambchop, Ai Phoenix and Grasshopper of Mercury Rev), one book and one dvd. The DVD is brilliant by the way with a lot of documentaries, live material and music videos. Stupidly cheap too and the whole gain goes to charity. A must-have.

+ Some good stuff from good friends



Björn Kleinhenz - Quietly Happy and Deep Insde
Viarosa - Send for The Sea

My friends and brothers, Björn and Richard, did really good albums with their projects this year. Richard is btw supporting Leonard Cohen in the O2 Millenium dome within days.

+ well done of Nas, The Kills, Flying Lotus, Justus Köhncke, Lindstrom and more.


BEST SHOWS:
1. Mogwai, Mejeriet, Lund Nov'08
2. Efterklang, Arvikafestivalen Jul'08
3. The Havenots, Leicester Oct'08
4. Parken/Loney, Dear, Trädgården, Stockholm Jun'08
5. The National (+Efterklang), Vega, Copenhagen Sep'08
6. Cat Power, Berns Salonger, Stockholm Jul'08
(I still at least have Damien Jurado, Parken and probably Lambchop to catch
before the year is over)

BEST MOVIE:
La graine et le mulet
I know this french movie is from 2007, but it was up on the cinemas in Sweden this year. A fantastic slow told story about food, love and dreams. It's brilliant and it would be a must-see to everyone who likes John Cassavetes Opening Night and a Woman under the influence.

Låt den rätte komma in
Best Swedish movie since... maybe forever. Vampire based love drama. Fantastic.