Essärecension: Like Me av Chely Wright

Homofobi i Nashville

KD Lang kom ut som homosexuell redan 1993. När Chely Wright sjutton år senare valde att göra detsamma i och med sin självbiografi Like Me (2010) är hon inte som självutsagt den första countryartisten att göra det men är ändå en i en försvinnande liten skara. I boken beskriver hon hur identitetssökandet under uppväxten och som vuxen till slut satte fingret på ett djupt problem som Amerika i allmänhet och countryindustrin i synnerhet har med acceptansen av homosexuella.

En av min första tankar när jag läst en bit in i boken är att det är obegripligt att ett land som USA som så tydligt värnar om demokratiska och jämställda värderingar har sådana problem att erkänna olika sexuella minoriteter. Detta är ett land där toppolitiker kan uttrycka offentligt att HBTQ-personer är syndare och där det oftare talas om tolerans mot dem snarare än acceptans. Ett exempel är militärens till nyligen rådande Don’t Act Don’t Tell-policy där homosexuella avskedades ifall deras sexuella läggning avslöjades. En andra tanke var är att vi åtminstone har kommit längre i Sverige men jag får bita mig i tungan en aning. På samma sätt som USAs syn på sig själv som världens största demokrati ibland ekar ihåligt tenderar Sverige stundtals luta sig tungt mot frasen "världens mest jämställda land". Men homofobi är något som är utbrett överallt, inte minst i Sverige. När Anton Hysén tidigare i år kom ut som öppet homosexuell fotbollsspelare var han liksom Wright också en av de första att göra det i en miljö med stark homofobisk jargong.

Nyutgåvan av Like Me innehåller en utförlig intervju med Chely Wright om tiden efter bokens släpp där hon berättar att många arrangörer nu vänt henne ryggen, något som sägs orsakas både av ängslighet och av ren motvilja. Samtidigt snuddar slutet av boken och just intervjun fjäderlätt vid ett annat faktum, nämligen att Wright på grund av svikande försäljning redan 2003 blev av med sitt stora skivkontrakt på MCA Nashville och fortsatte karriären på småbolag. I New York Times recension av Like Me beskrivs Wright av skribenten Jon Caramanica som ”A minor country star” tydligt på fel sida av sitt bäst före-datum. Problem med bokningarna skulle därmed också kunna vara ett resultat av att hon helt enkelt tappat mycket av sin popularitet. Samtidigt, som också Caramanica nämner, kan man inte bortse från Wrights gedigna inblick i den kultur där hon liksom många av hennes gamla fans finns. En kristen konservativ miljö som hon så starkt både är en del av och avviker från.

Även om Like Me inte alltid är helt välskriven och ibland är ganska upprepande så är den också något så ovanligt som en artistbiografi där det musikaliska ofta är medvetet underordnat. Den musikaliska karriären blir istället ett slags tidslinje som håller samman historien om hennes identitetskamp. Trots vissa svagheter bränner boken ändå till tillräckligt ofta för att den ska hålla näsan ovanför vattnet hela vägen. Den stora smärtpunkten är Wrights beskrivning av den egna familjesituationens komplexitet, där den varma familjeidyllen beskrivs lika påfallande ärligt som mammans kallsinne och pappans alkoholism. Föräldrarnas kraftiga pennalism mot den ena dotterns övervikt nämns nästan i förbifarten men det gör det hela mer skrämmande än om Wright valt att vältra sig i detaljer.

Det är också just på familjenivån som grundtemat blir som mest nära och smärtande. Ett mycket gripande avsnitt av boken beskriver hur Wright berättar om sin homosexualitet för sina föräldrar och sina syskon och möter vitt skiljda reaktioner. Det finns något hoppfullt i hur hennes far på allvar inser sin egen del i dotterns skam på sättet som han talat nedsättande om homosexuella. Därefter hur han på ett ögonblick förstår både det djupt plågsamma och även det absurda i situationen. Det kanske är lika sentimentalt som en sämre countryballad men det värmer mig överraskande mycket när den nyktre alkoholisten Stan L Wright bedyrar att han inte älskar sin dotter trots att hon är lesbisk utan på grund av.

- Thomas Jonsson

Uppgift för kursen i musikkritik som jag läser, en essä på 3000 tecken om kritikens betydelse.

Musikbranschen beskrivs ofta som om den ligger i dödsryckningar. Det är nog sant att tiden för de stora skivbolagens extravaganser i mångt och mycket är över, men jag tror inte man behöver dra så svartmålande slutsatser för det. Jag känner nämligen att situationen för själva musiken aldrig har varit mer välmående. Billigare inspelningsteknik och enklare exponeringskanaler har medfört, förutom att vi blivit översvämmade av allsköns bråte, att fler band kan spela in, turnera och faktiskt tjäna pengar än vad som var fallet för bara några decennier sedan. Detta är en viktig orsak till att det under de senaste femton åren, enligt mig, har producerats de bästa albumen någonsin. Det ges visserligen ut mycket dålig musik och mer musik än vad det finns efterfrågan för, men det borde också innebära ett stort behov av såväl analys som sovring. Kort sagt, musikkritikerna borde uppleva sina glansdagar nu.

Förhoppningsvis inser kritikerna denna makt att kunna lyfta fram musik oavsett var den producerats eller hur den ges ut. Eftersom alla nya album bara ligger ett knapptryck från digital världsdistribution kan ett band från Västerås eller Senegal lika gärna vara relevanta för en publik som en ny dagslända från Warner. Självklart hittar även storbolagen bra musik, men det är samtidigt märkligt när tidningar som Aftonbladet ofta ägnar sitt lilla utrymme åt att blåsa upp tre ljumna recensioner av storbolagsreleaser samtidigt som mindre släpp - ofta inhemska och mer uppskattade - förpassas till nätupplagorna. Om kritikens roll drar mot att bara bli en avspegling av vilka skivor som haft störst marknadsföringsbudget, om det utbud som exponeras blir för likriktat, vad finns det då för anledning att överhuvudtaget ha kritiker - i plural?

Recensioner är en viktig kugge i marknadsföringsmaskineriet för lanseringen av album och artister. Rätt sorts recension kommer alltid att överträffa köpt annonsplats (och förmodligen också citeras i annonserna). Däremot så tror jag det är viktigt att man skriver med läsarna i fokus, och inte försöker bli ett bollplank för musikerna. Utmaningen måste ligga i att på runt 650 tecken kunna vara underhållande, motivera någon att upptäcka något nytt och skriva på ett sätt så att ens åsikt blir som ett subtilt skohorn för musikörat. Som inte skriver lyssnaren på näsan utan ger henne en egen relation till musiken.

Jag har rötterna i Värmland, där musiksfären är så isolerad och snäv att musiker, lyssnare, recensenter och skivbolag ofta sitter på många eller alla nämnda stolar samtidigt. Det är ett extremförhållande där, men jag märker att fenomenet existerar överallt. Människor med samma intressen kommer alltid att börja umgås. Sen kommer de som spelar i samma band med de som driver ett skivbolag att skriva recensioner på varandras musik innan de delar en öl på krogen. Att det är svårt förhålla sig objektiv till varandras roller i det läget är uppenbart, men det är en grundläggande och nödvändig strävan.

Top albums of 2011 revised

1. Earth - Angels of Darkness, demons of light

2. Mogwai - Hardcore will never die, but you will

3. Bon Iver - Bon Iver

4. My Morning Jacket - Circuital

5. Eleanor Friedberger - Last Summer

6. Bill Callahan - Rough Travel for a Rare Thing

7. James Blake - James Blake

8. Loney Dear - Hall Music

9. The head and the heart - S/t

10. The Deer Tracks - The Archer Trilogy Pt.2

11. Jonathan Johansson - Klagomuren

12. Jessica Lea Mayfield - Tell me

13. Tennis - Cape Dory

14. Ondo/Nekrasov - (Split LP)

Blaze of Steel

Vem kan slå Blaze Foley?

Vid en bröllopsmottagning på en bakgård någonstans i Austin står en man med vildvuxet skägg och spelar på en liten scen. Han ser betydligt äldre ut än sina 35 år, huvudet gungar lätt och hans blick riktas omväxlande mellan gitarrhalsen och mikrofonen, sällan ut mot publiken. Året är 1985 och även om mannen egentligen heter Michael David Fuller är det som Blaze Foley han är känd, må så vara mycket lite känd. Mitt i gästernas sorl sjunger han sin låt If I Could Only Fly och inte ens den i slutet vilt wailande kvinnan i publiken löser upp klumpen i halsen som jag känner. Det är helt enkelt så öronbedövande vackert när han värker fram ord efter ord. Kanske spelar även vetskapen in att han bara några år senare blir skjuten till döds av en bekants far som misstar honom för att vara en inbrottstjuv.

Hemmavideoinspelningen av Blazes framförande på sina vänners bröllop finns med på den nya dokumentärfilmen om honom, Duct Tape Messiah, som hade USA-premiär i år. Titeln syftar på att han för att retas med de modemedvetna countryfansens guldtåförsedda boots satte en bit gaffa på tippen av sina egna. Han lär även ha tillverkat en hel kostym åt sig gjord av just silvertejp.

Liknande märkliga detaljer om andra artister kom att bli viktiga för mig när jag fördjupade mitt eget musikintresse efter tonåren. Inte så att det egentligen varit ett självändamål i sig men jag har alltid varit extra tilltalad av de lite mer udda fåglarna. När jag som bäst grävde efter undangömda guldkorn från den amerikanska rockscenen började jag lägga märke till att Foley nämndes i diverse forum på nätet. Det tog ytterligare ganska lång tid innan jag började lyssna på honom, men jag insåg snabbt därefter att Blaze kanske är så obskyr som en artist kan bli. Han får Gram Parsons att kännas som Lill-Babs. Sällan har en artist varit lika dömd till att falla i glömska - när han dog fanns inga album alls tillgängliga med honom. Beakta även det faktum att hans första albums mastertejp blev konfiskerad av myndigheterna när skivbolaget hamnade mitt i en drograzzia, den andra blev stulen, den tredje försvann och hittades först långt efter hans död och tejpen till ett fjärde och sista album som aldrig hann släppas rapporteras nu ha försvunnit i en översvämning.

Trots detta, sannolikt tack vare internets intåg, började hängivna lyssnare under 90-talet att intressera sig för hans musik igen. De få inspelningarna som fanns började spridas och Foleys avskalat bitterljuva musik, tassandes någonstans mellan country och folkmusik, är ett udda och hjärtevärmande exempel på en låtkatalog stark nog att överleva sin upphovsman med råge. Hans begynnande erkännande har också förstärks av andra framstående artisters hyllningar. Merle Haggard lät t ex If I Could Only Fly vara titelspåret på sitt album från 2000, John Prine spelade in en annan av Blazes låtar, Clay Pigeons, för sin grammyvinnande skiva Fair & Square från 2005 och Lucinda Williams egen låt Drunken Angel från hennes utmärkta Carwheels on a Gravel Road (1998) handlar om just Foley.

Troligtvis beror det nyväckta intresset också på vilken stad det var som Foley verkade i. Jag var själv på plats i Austin under SXSW Festival för snart sju år sedan och var det något som slog mig i denna dieseldoftande kulturella oas i hjärtat av Texas är det hur Austinborna slår vakt om sina kufar och knasbollar. Detta var 2005, året då den ockulta rockhjälten Roky Erickson gjorde storstilad comeback efter att äntligen fått bukt med sin schizofreni. På samma festival trängde en månghövdad publik ihop sig i lilla studentfiket Cactus Cafe och följde med stor värme en annan artist med psykotisk bakgrund, lofitrubaduren Daniel Johnston. På väggarna hängde posters från gamla spelningar som ägt rum där, inte minst med Blaze Foleys nära vän, den musikaliskt näraliggande Townes Van Zandt.

Blaze Foley, Townes Van Zandt och Rex Bell

Vid sin död var Blaze Foley nära 40 år, han hade spelat musik länge men hade ändå inte lyckats nå ut till en större publik, särskilt inte utanför Austin. Man kan därför inte direkt säga att han stod på tröskeln till berömmelse när han blev skjuten, men han gick ironiskt nog bort vid en tidpunkt nära större exponering. Han hade ett nytt album inspelat vars mastertejp ännu inte råkat ut för någon bisarr olycka och han skulle öppna för Townes Van Zandt på en turné i Storbritannien. Ett fatalt missförstånd i en väns vardagsrum satte alltså stopp för detta och medförde även att skivan aldrig släpptes. Därefter spolades mastertejpen, som bekant, bort av en översvämning.

Kevin Triplett, regissören till Duct Tape Messiah, svarar mig via mejl att han planerar svenska visningar av filmen i april 2012. Det är med stora förväntningar på att detta tillsammans med ett förmodat DVD-släpp kan skänka lite extra ljus på Foley på samma sätt som liknande dokumentärer gjort för ovan nämnda Townes Van Zandt (Be Here to Love Me), Roky Erickson (You're Gonna Miss Me) och Daniel Johnston (The Devil & Daniel Johnston). Tills dess, vem i hela världen är obskyrare än Blaze Foley?

DUCT TAPE MESSIAH - Trailer

CLAY PIGEONS

IF I COULD ONLY FLY - Bröllopsvideon

Soldat på permission - intervju med Helena Arlock

Soldat på permission

Text: Thomas Jonsson

Foto: Petter Ericsson (ovan), Barbara Ködel (nedan)

Jag ringer Helena Arlock en vecka efter att hon spelat med sitt band Me and My Army tillsammans med Göteborgssymfonikerna, en konsert som också betydde en åtminstone tillfällig paus för den hyllade gruppen, frontad av Andreas Kleerup.

- Det var egentligen tänkt att vi skulle börja spela in ett nytt album redan nu, men vi kom fram till att vi ska göra lite andra saker ett tag istället, spela in soloalbum och så, säger Helena. Hon riktar nu istället tillbaka sin uppmärksamhet på det soloprojekt som hon höll på med innan Me and My Army ”kom i vägen”. Studioinspelningarna är redan i full gång av både ett engelskspråkigt album och en EP på svenska. Idén att skriva på svenska kom då hon tidigare i år skrev en låt för ett tänkt medverkande av Me and My Army i en stor reklamkampanj. I slutändan blev det dock ingen reklamfilm men det sådde ändå ett frö till ett fortsatt skrivande på modersmålet.

- På skånska, förtydligar hon.

Trots sitt ganska tystlåtna sätt beskriver Helena med precision sina tankar och mål med musiken. Många känner till henne i just Me and My Army, färre vet kanske om att hon även är väldigt produktiv på egen hand. Hon har redan släppt en EP och en singel i eget namn och gjort hundratals konserter runt om i Europa och Nordamerika. För fem år sedan chockstartade hon sitt soloprojekt då hon packade väskorna och gav sig av tillsammans med två andra musiker, en cello och diverse elektroniska instrument på en halvårslång egenbokad turné. Detta medförde att hennes första år som soloartist innehöll många fler spelningar än vad de flesta band åstadkommer under hela sin karriär. Då jag själv redan 2008 gjorde en e-postintervju med Helena tar jag tillfället i akt att få återkomma till en fråga som visat sig ha klarnat betydligt efter tre och ett halvt års extra betänketid.

- Då beskrev du din musik som "jazzig indie pop snedstreck något något. Är du fortfarande inne på det spåret?

- Jag har faktiskt kommit på det nu, replikerar hon en aning triumferande. Du kan ta bort jazzigt, jag vet inte riktigt var det kom ifrån, men för ett halvår sedan insåg jag att det är ju beat pop jag håller på med. Det är poppigt och bygger på beats och syntar. Det är så skönt att ha ett svar på just den frågan.

Jag får känslan av att det inte är första gången hon svarar på detta och jag fortsätter intervjun med ett annan föga originellt ämne som ändå känns relevant. Jag ber Helena berätta om musik som hon själv gillar och hon nämner då, vid sidan av nya upptäckter som Lekverk och Ratatat, ett långt musikaliskt förhållande med bandet Radiohead.

- Ända sedan 90-talet så har varje skiva de gjort gett mig ett bredare musikaliskt spektra att jobba vidare på. När nästa album sedan kommit så har det passat perfekt in för det som jag har kommit fram till och gett mig en ny skjuts framåt. Och så har det faktiskt fortsatt, skiva för skiva.

Helena beskriver ett sätt att skriva låtar som skiljer sig åt från andra musiker som hon känner. Hennes musik byggs nämligen inte upp i replokalen utan under tiden som hon spelar in. Det sättet att arbeta med musik kommer sig av att hon debuterade med att göra electronica, en genre som mer än någonsin formas av själva inspelningsprocessen. Något som också är starkt förknippat med Helenas musik är cellon och faktum är att hon är en av få musiker utanför den klassiska sfären som integrerar instrumentet så tydligt i sin musik.

- Den har blivit som en kroppsdel för mig, jag har spelat cello under längre tid än vad jag inte har gjort det. Jag kan inte se något negativt med den, förutom att den är så ömtålig när man är ute och reser. Jag har fått nog av hjärtattacker av flygplatser, så jag har köpt en el-cello nu.

Det bästa med att turnera, säger hon, är när hon träffar människor långt hemifrån som det ibland känns som om hon känt hela livet, folk som kanske har åkt flera timmar för att se en spelning.

- Och när musiken som man har suttit och rattat på hemma får följa med ut på turné blir den som en kompis. När man märker att den når ut till publiken får det en att ta sig själv på större allvar.

Hon poängterar återkommande vikten av att turnera för att nå framåt och i takt med att det har blivit enklare att spela in och ge ut låtar och att skivförsäljningen gått nedåt, så har det lett till att artister måste bli smartare eftersom konkurrensen är så hård. Hon menar att det till en viss del ligger på musikerna själva att anpassa sig till lyssnarnas nya vanor men om folk helt slutar att betala för konserter och skivor så kommer ny musik att bli sämre eftersom ingen längre kommer att ha råd och tid med det stora engagemang som krävs.

- Man har inte råd längre att ställa in en spelning, och är det något som jag har lärt mig är att man klarar av så mycket mer än vad man tror. Som att sova i en frostig minibuss eller att göra en konsert på kvällen även om man tidigare under dagen blivit så akut sjuk att man fått åka ambulans till sjukhuset. Jag läste en artikel nyligen där turnerande musiker beskrevs som den nya tidens elitidrottare. De har inte tid att supa och knarka längre, man måste träna istället för att det är så himla hårt att hålla på.

Helena Arlock - Pink Bubbles (live on Balcony TV Hamburg)

Me and My Army - The Only One

Winter's Tone

Jonathan Johansson

Klagomuren (Hybris, 2011)

Första gången jag hörde Jonathan Johansson var för tre år sedan då han framträdde live för bloggen PSL. I videoklippet därifrån spelar han nylonsträngad gitarr uppbackad av bl a orgel, klarinett och xylofon. Vid en jämförelse med hans syntmättade debut En hand i himlen överraskar det mig fortfarande hur bra han är även i en akustisk sättning. Faktum är att jag också gärna vill spegla hans senaste album Klagomuren i just denna inspelning, eftersom det blir så tydligt hur hans låtar grundar sig mer i musikalisk känslighet än i strikt genretillhörighet.

Trots sina ofta repetitiva melodier och rytmer trampar Klagomuren aldrig vatten utan är hela tiden på väg att upptäcka något nytt. Inte sällan samsas en syntetisk ljudfond med gitarrer eller andra akustiska inslag som tillsammans med den svävande sången skapar en förvånansvärt organisk helhetskänsla. Hans inkännande och lätt svulstiga fraseringar berör oavbrutet och påminner inte så lite om en skånsk Mauro Scocco (vågar man hoppas på att omnämnandet av Seven Eleven i avslutande Min ljusaste röst är en blinkning åt just det hållet?). Johanssons språkliga talang imponerar också stort och till skillnad från många andra artister med lyriska ambitioner hittar sången en bättre plats i mixen här än vad som ofta är fallet. Orden ligger alltid tillgängliga för lyssnaren att ta del av men dominerar inte ljudbilden helt, textens tyngd blir snarare större med hjälp av musikens kraft. Den överhängande känslan av förlorade chanser och hopp om en snart infriad längtan blir som tydligast på Centrum, såväl Klagomurens bästa låt som Johanssons starkaste stund hittills. Det vill inte säga lite.

På ett liknande sätt som den inte helt obesläktade debuten av James Blake eller den betydligt mer avlägsna kusinen Deserter's Songs av Mercury Rev blandar Klagomuren en kylslagen upprymdhet med en suggestiv intimitet. Allt, absolut allt, talar för att skivan kommer att bli en betydande del av vad som kommer att ackompanjera min kommande vinter.

- Thomas Jonsson

Innan vi faller (akustisk version för PSL, 2008)

Centrum (från Klagomuren, 2011)

Pärlan i ostronet

June Tabor & Oysterband

Ragged Kingdom (Topic/2011)

När brittiska folksångerskan June Tabor för första gången sedan 1990 ger ut en skiva kompad av Oysterband för upplägget tankarna till Johnny Cashs sista skivor. Traditionellt material samsas med folkmusiktolkningar av mer moderna låtar, i detta fall av t ex P J Harvey och Joy Division. Tabors senare soloskivor är av ett drömskt akustiskt snitt, tillsammans med Oysterband blir musiken stadigare uppstyrd men tyvärr upplever jag att energin snarare sänks ju mer bandet vrider upp volymen. Det blir aldrig tråkigt, men det känns påfallande ofta jämntjockt i jämförelse med briljansen och dynamiken som lösgörs i albumets mer avskalade låtar, t ex i den andäktiga "The Hills of Shiloh". Jag kan därför inte släppa tanken att det är en större vinst för Oysterband att samarbeta med Tabor än tvärtom.

- Thomas Jonsson