Radioaktiv poppärla

M. Ward - Transistor Radio (2005)

M. Ward brukar nämnas som en nyckelpersonerna i den alternativa amerikanska folkgenren jämsides med musiker som t ex Cat Power, Bonnie "Prince" Billy och Jason Molina. Efter att ha nått en betydande kultstatus på independentscenen med en rad kritikerrosade släpp toppade portlandmusikern Matt Ward sin patenterade ljudkollageproduktion med sitt fjärde soloalbum, den varma, akustiskt aviga skivan Transistor Radio. Som många vet övergick han därefter till mer bandarrangerade soloalbum, samt de mer eller mindre ofokuserade samarbetsutflykterna She&Him och Monsters of Folk (som otroligt nog ibland verkar få mer uppmärksamhet än hans egna album).

Har man följt indie/folk-musikern M. Wards katalog både före och efter Transistor Radio vet man att han alltid har fantastiska låtar i rockärmen och ständigt en extra dimension redo att delge lyssnarna. Frågan är dock om inte just Transistor Radio är albumet där han mest kommer till sin fulla rätt. Karln har fullkomligt proppat in idéer, melodier, referenser och ljudkollage på det här sexton spår långa mästerverket. Det är tydligt märkbart att hela skivan är en hyllning till de oberoende radiostationernas guldålder på 50- och 60-talet. Detta inte bara på grund av det Beach Boys-aktiga plingandet i "Fuel for Fire" eller den raffinerade melodiplankningen av The Beatles "Here Comes The Sun" i outrot av hans egna "Here Comes The Sun Again". Inte heller de många textmässiga referenserna till sjutumssinglar, radiokampanjer och wall of sound, utan framförallt i M Wards egna och unika släpigt värmande ton som ljuder genom både hans röst och gitarrspel, som tar med oss på ett svindlande ljudlandskap. Bland spåren märks den olidligt vackra balladen och livefavoriten "Lullaby + Exile", den Jerry Lee Lewis-stompiga "Big Boat" och den självreflekterande turnéobservationen "Paul's song" där namnet i titeln möjligen refererar till Paul Brainards (Richmond Fontaine) sockersöta pedal steel som väver in låten.

Transistor Radio var en tydlig vattendelare i M. Wards karriär. Efter att tidigare ha befunnit sig främst i den akustiska indiepopscenen, tog han med Transistor Radio ett tydligt steg mot en mer folklig och traditionell terräng. Det var en riktning som fortsatte med de nästföljande albumen. Även om M. Ward aldrig fastnat i något träskigt gubbigt så var det just Transistor Radio - där en stor del av hans vitala indie-nycker fortfarande fanns närvarande - som på ett imponerande sätt belyste hans fulla spännvidd. Från "One life away" som låter som hämtat från Alan Lomax inspelningar, till den akustiska poppärlan "Hi-Fi" och texmex-hasande innerliga "Fuel For Fire".

Vi som haft den stora äran att se mannen livs levande på scen vet att vi har att göra med en av popvärldens mest egensinniga och flinkaste gitarrister. På albumen låter han däremot bara det göras som tjänar låtarna bäst. Detta gäller även när han får fritt spelrum på skivans hela tre instrumentala låtar; den surf-twangiga "Regeneration #1" samt de två tolkningarna på klassisk gitarr som ramar in albumet.

M. Ward är inte bara en briljant musiker och låtskrivare, han är dessutom en mångsidig lyriker av rang. Personligen tycker jag han är som allra bäst och gripande när han har en räv bakom örat. Detta gäller såväl spexiga "Big Boat" (He says he's got a fast boat / talking 'bout light speed / get your oars back in the water, kid ...//... It's just a ferry boat / no faster than a gold fish" som den popnaiva "I'll be yr bird" (I'll sing statistics, & hide the truth, I'll tell your dad anything that you want me to, I'll hide your locket under the dirt, I'll be your bird.) Det gläder mig också att lägga märke till nickningar till stora alternativhjältar inom genren. Den alltför tidigt bortgångne Vic Chesnutt namndroppas kvickt i tidigare nämnda "I'll be your bird" och Daniel Johnston parafraseras med raden "Love will get you in the end" i skivans förmodligen allra bästa spår "Lullaby + Exile". En mening, som visserligen är lika unik i en popsång som reklamavbrott är i en tv4-produktion, men om man känner till Wards vurmande för Johnston med flera släppta covers på skiva så vet man nog att den syftar på Texas mest udda fågels största hit "True Love Will Find You in The End".

Transistor Radio är som Roy Orbisons och Phil Spectors mest aviga och krumbuktande popdröm och är ett album som så väl förtjänar att bli erkänt som ett av pophistoriens starkaste. Man kan bara ana att tiden som går kommer att tjäna det väl. Detta är nämligen ett album av yttersta toppklass, som möjligen med undantag för den lite väl endimensionella "Four Hours in Washington" lyckas hålla sig fläckfritt från dalar. Skivan visar inte bara på möjligheterna som kan göras i en akustisk genre som ofta håller på att halta, utan hur popidealen som sattes upp på 50- och 60-talet kan låta mer nutida och angelägna än någonsin.

- Thomas Jonsson