KEITH RICHARDS - LIFE
"This is my life. Believe it or not I haven't forgotten any of it”, står skrivet i rött på baksidan av Keith Richards årsgamla memoarer Life. Det finns anledning att häpna över att minnena fortfarande är intakta då detta lika mycket som en bok om musik är en skildring av ett narkotikamissbruk av närmast episka proportioner. Richards själv menar att hans musik kvarstår oinfluerad av drogerna han tog. Samtidigt är boken nästan som en manual för hur en musiker med missbruksproblem kan fortsätta vara produktiv.
The Observers Sean O' Hagan verkar följa denna tankebana och delar sonika upp sin recension av boken i en drog- och en musikdel. Om än kanske inte stående med vattentäta skott emellan, men som beskrivs var och en för sig. Dagens Nyheters kritiker Kerstin Gezelius ger å andra sidan inte narkotikadimman samma stora utrymme som O’ Hagan, samtidigt är den ständigt återkommande i korta omnämnanden texten igenom. Tankar väcks om det överhuvudtaget är möjligt att hävda att någonting i livet skulle kunna stå sig opåverkat av ett sånt tungt missbruk som Richards sänkte ner sig i.
Dock är både Gezelius och O' Hagan rörande överens om att det är den skildrade musiken som är bokens stora behållning. Hur Richards klarar av med briljans att beskriva ackordföljder och influenser, hans närmast erotiska förhållande till sina gitarrer eller hur låtskrivandet växte fram och frodades tillsammans med Mick Jagger i en ständigt friktionsfylld vänskap dem emellan.
Något som jag saknar i båda recensionerna är en diskussion om spökskrivarens (i detta fallet James Fox) roll. Hur mycket återspeglar boken Richards eget språk egentligen? Är autencitet överhuvudtaget viktigare än en bra historia i den här genren? Möjligen svårt att nå en absolut sanning men faktum kvarstår, Fox kvarstår oomnämnd såväl i texterna som i faktarutorna. Gezelius skriver i alla fall om en liknande "förvanskning", nämligen om den stagnerande skärpan i den svenska översättningen.
-Thomas Jonsson
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar