Homofobi i Nashville
KD Lang kom ut som homosexuell redan 1993. När Chely Wright sjutton år senare valde att göra detsamma i och med sin självbiografi Like Me (2010) är hon inte som självutsagt den första countryartisten att göra det men är ändå en i en försvinnande liten skara. I boken beskriver hon hur identitetssökandet under uppväxten och som vuxen till slut satte fingret på ett djupt problem som Amerika i allmänhet och countryindustrin i synnerhet har med acceptansen av homosexuella.
En av min första tankar när jag läst en bit in i boken är att det är obegripligt att ett land som USA som så tydligt värnar om demokratiska och jämställda värderingar har sådana problem att erkänna olika sexuella minoriteter. Detta är ett land där toppolitiker kan uttrycka offentligt att HBTQ-personer är syndare och där det oftare talas om tolerans mot dem snarare än acceptans. Ett exempel är militärens till nyligen rådande Don’t Act Don’t Tell-policy där homosexuella avskedades ifall deras sexuella läggning avslöjades. En andra tanke var är att vi åtminstone har kommit längre i Sverige men jag får bita mig i tungan en aning. På samma sätt som USAs syn på sig själv som världens största demokrati ibland ekar ihåligt tenderar Sverige stundtals luta sig tungt mot frasen "världens mest jämställda land". Men homofobi är något som är utbrett överallt, inte minst i Sverige. När Anton Hysén tidigare i år kom ut som öppet homosexuell fotbollsspelare var han liksom Wright också en av de första att göra det i en miljö med stark homofobisk jargong.
Nyutgåvan av Like Me innehåller en utförlig intervju med Chely Wright om tiden efter bokens släpp där hon berättar att många arrangörer nu vänt henne ryggen, något som sägs orsakas både av ängslighet och av ren motvilja. Samtidigt snuddar slutet av boken och just intervjun fjäderlätt vid ett annat faktum, nämligen att Wright på grund av svikande försäljning redan 2003 blev av med sitt stora skivkontrakt på MCA Nashville och fortsatte karriären på småbolag. I New York Times recension av Like Me beskrivs Wright av skribenten Jon Caramanica som ”A minor country star” tydligt på fel sida av sitt bäst före-datum. Problem med bokningarna skulle därmed också kunna vara ett resultat av att hon helt enkelt tappat mycket av sin popularitet. Samtidigt, som också Caramanica nämner, kan man inte bortse från Wrights gedigna inblick i den kultur där hon liksom många av hennes gamla fans finns. En kristen konservativ miljö som hon så starkt både är en del av och avviker från.
Även om Like Me inte alltid är helt välskriven och ibland är ganska upprepande så är den också något så ovanligt som en artistbiografi där det musikaliska ofta är medvetet underordnat. Den musikaliska karriären blir istället ett slags tidslinje som håller samman historien om hennes identitetskamp. Trots vissa svagheter bränner boken ändå till tillräckligt ofta för att den ska hålla näsan ovanför vattnet hela vägen. Den stora smärtpunkten är Wrights beskrivning av den egna familjesituationens komplexitet, där den varma familjeidyllen beskrivs lika påfallande ärligt som mammans kallsinne och pappans alkoholism. Föräldrarnas kraftiga pennalism mot den ena dotterns övervikt nämns nästan i förbifarten men det gör det hela mer skrämmande än om Wright valt att vältra sig i detaljer.
Det är också just på familjenivån som grundtemat blir som mest nära och smärtande. Ett mycket gripande avsnitt av boken beskriver hur Wright berättar om sin homosexualitet för sina föräldrar och sina syskon och möter vitt skiljda reaktioner. Det finns något hoppfullt i hur hennes far på allvar inser sin egen del i dotterns skam på sättet som han talat nedsättande om homosexuella. Därefter hur han på ett ögonblick förstår både det djupt plågsamma och även det absurda i situationen. Det kanske är lika sentimentalt som en sämre countryballad men det värmer mig överraskande mycket när den nyktre alkoholisten Stan L Wright bedyrar att han inte älskar sin dotter trots att hon är lesbisk utan på grund av.
- Thomas Jonsson
