Uppgift för kursen i musikkritik som jag läser, en essä på 3000 tecken om kritikens betydelse.

Musikbranschen beskrivs ofta som om den ligger i dödsryckningar. Det är nog sant att tiden för de stora skivbolagens extravaganser i mångt och mycket är över, men jag tror inte man behöver dra så svartmålande slutsatser för det. Jag känner nämligen att situationen för själva musiken aldrig har varit mer välmående. Billigare inspelningsteknik och enklare exponeringskanaler har medfört, förutom att vi blivit översvämmade av allsköns bråte, att fler band kan spela in, turnera och faktiskt tjäna pengar än vad som var fallet för bara några decennier sedan. Detta är en viktig orsak till att det under de senaste femton åren, enligt mig, har producerats de bästa albumen någonsin. Det ges visserligen ut mycket dålig musik och mer musik än vad det finns efterfrågan för, men det borde också innebära ett stort behov av såväl analys som sovring. Kort sagt, musikkritikerna borde uppleva sina glansdagar nu.

Förhoppningsvis inser kritikerna denna makt att kunna lyfta fram musik oavsett var den producerats eller hur den ges ut. Eftersom alla nya album bara ligger ett knapptryck från digital världsdistribution kan ett band från Västerås eller Senegal lika gärna vara relevanta för en publik som en ny dagslända från Warner. Självklart hittar även storbolagen bra musik, men det är samtidigt märkligt när tidningar som Aftonbladet ofta ägnar sitt lilla utrymme åt att blåsa upp tre ljumna recensioner av storbolagsreleaser samtidigt som mindre släpp - ofta inhemska och mer uppskattade - förpassas till nätupplagorna. Om kritikens roll drar mot att bara bli en avspegling av vilka skivor som haft störst marknadsföringsbudget, om det utbud som exponeras blir för likriktat, vad finns det då för anledning att överhuvudtaget ha kritiker - i plural?

Recensioner är en viktig kugge i marknadsföringsmaskineriet för lanseringen av album och artister. Rätt sorts recension kommer alltid att överträffa köpt annonsplats (och förmodligen också citeras i annonserna). Däremot så tror jag det är viktigt att man skriver med läsarna i fokus, och inte försöker bli ett bollplank för musikerna. Utmaningen måste ligga i att på runt 650 tecken kunna vara underhållande, motivera någon att upptäcka något nytt och skriva på ett sätt så att ens åsikt blir som ett subtilt skohorn för musikörat. Som inte skriver lyssnaren på näsan utan ger henne en egen relation till musiken.

Jag har rötterna i Värmland, där musiksfären är så isolerad och snäv att musiker, lyssnare, recensenter och skivbolag ofta sitter på många eller alla nämnda stolar samtidigt. Det är ett extremförhållande där, men jag märker att fenomenet existerar överallt. Människor med samma intressen kommer alltid att börja umgås. Sen kommer de som spelar i samma band med de som driver ett skivbolag att skriva recensioner på varandras musik innan de delar en öl på krogen. Att det är svårt förhålla sig objektiv till varandras roller i det läget är uppenbart, men det är en grundläggande och nödvändig strävan.