Vem kan slå Blaze Foley?
Vid en bröllopsmottagning på en bakgård någonstans i Austin står en man med vildvuxet skägg och spelar på en liten scen. Han ser betydligt äldre ut än sina 35 år, huvudet gungar lätt och hans blick riktas omväxlande mellan gitarrhalsen och mikrofonen, sällan ut mot publiken. Året är 1985 och även om mannen egentligen heter Michael David Fuller är det som Blaze Foley han är känd, må så vara mycket lite känd. Mitt i gästernas sorl sjunger han sin låt If I Could Only Fly och inte ens den i slutet vilt wailande kvinnan i publiken löser upp klumpen i halsen som jag känner. Det är helt enkelt så öronbedövande vackert när han värker fram ord efter ord. Kanske spelar även vetskapen in att han bara några år senare blir skjuten till döds av en bekants far som misstar honom för att vara en inbrottstjuv.
Hemmavideoinspelningen av Blazes framförande på sina vänners bröllop finns med på den nya dokumentärfilmen om honom, Duct Tape Messiah, som hade USA-premiär i år. Titeln syftar på att han för att retas med de modemedvetna countryfansens guldtåförsedda boots satte en bit gaffa på tippen av sina egna. Han lär även ha tillverkat en hel kostym åt sig gjord av just silvertejp.
Liknande märkliga detaljer om andra artister kom att bli viktiga för mig när jag fördjupade mitt eget musikintresse efter tonåren. Inte så att det egentligen varit ett självändamål i sig men jag har alltid varit extra tilltalad av de lite mer udda fåglarna. När jag som bäst grävde efter undangömda guldkorn från den amerikanska rockscenen började jag lägga märke till att Foley nämndes i diverse forum på nätet. Det tog ytterligare ganska lång tid innan jag började lyssna på honom, men jag insåg snabbt därefter att Blaze kanske är så obskyr som en artist kan bli. Han får Gram Parsons att kännas som Lill-Babs. Sällan har en artist varit lika dömd till att falla i glömska - när han dog fanns inga album alls tillgängliga med honom. Beakta även det faktum att hans första albums mastertejp blev konfiskerad av myndigheterna när skivbolaget hamnade mitt i en drograzzia, den andra blev stulen, den tredje försvann och hittades först långt efter hans död och tejpen till ett fjärde och sista album som aldrig hann släppas rapporteras nu ha försvunnit i en översvämning.
Trots detta, sannolikt tack vare internets intåg, började hängivna lyssnare under 90-talet att intressera sig för hans musik igen. De få inspelningarna som fanns började spridas och Foleys avskalat bitterljuva musik, tassandes någonstans mellan country och folkmusik, är ett udda och hjärtevärmande exempel på en låtkatalog stark nog att överleva sin upphovsman med råge. Hans begynnande erkännande har också förstärks av andra framstående artisters hyllningar. Merle Haggard lät t ex If I Could Only Fly vara titelspåret på sitt album från 2000, John Prine spelade in en annan av Blazes låtar, Clay Pigeons, för sin grammyvinnande skiva Fair & Square från 2005 och Lucinda Williams egen låt Drunken Angel från hennes utmärkta Carwheels on a Gravel Road (1998) handlar om just Foley.
Troligtvis beror det nyväckta intresset också på vilken stad det var som Foley verkade i. Jag var själv på plats i Austin under SXSW Festival för snart sju år sedan och var det något som slog mig i denna dieseldoftande kulturella oas i hjärtat av Texas är det hur Austinborna slår vakt om sina kufar och knasbollar. Detta var 2005, året då den ockulta rockhjälten Roky Erickson gjorde storstilad comeback efter att äntligen fått bukt med sin schizofreni. På samma festival trängde en månghövdad publik ihop sig i lilla studentfiket Cactus Cafe och följde med stor värme en annan artist med psykotisk bakgrund, lofitrubaduren Daniel Johnston. På väggarna hängde posters från gamla spelningar som ägt rum där, inte minst med Blaze Foleys nära vän, den musikaliskt näraliggande Townes Van Zandt.
Blaze Foley, Townes Van Zandt och Rex Bell
Vid sin död var Blaze Foley nära 40 år, han hade spelat musik länge men hade ändå inte lyckats nå ut till en större publik, särskilt inte utanför Austin. Man kan därför inte direkt säga att han stod på tröskeln till berömmelse när han blev skjuten, men han gick ironiskt nog bort vid en tidpunkt nära större exponering. Han hade ett nytt album inspelat vars mastertejp ännu inte råkat ut för någon bisarr olycka och han skulle öppna för Townes Van Zandt på en turné i Storbritannien. Ett fatalt missförstånd i en väns vardagsrum satte alltså stopp för detta och medförde även att skivan aldrig släpptes. Därefter spolades mastertejpen, som bekant, bort av en översvämning.
Kevin Triplett, regissören till Duct Tape Messiah, svarar mig via mejl att han planerar svenska visningar av filmen i april 2012. Det är med stora förväntningar på att detta tillsammans med ett förmodat DVD-släpp kan skänka lite extra ljus på Foley på samma sätt som liknande dokumentärer gjort för ovan nämnda Townes Van Zandt (Be Here to Love Me), Roky Erickson (You're Gonna Miss Me) och Daniel Johnston (The Devil & Daniel Johnston). Tills dess, vem i hela världen är obskyrare än Blaze Foley?
DUCT TAPE MESSIAH - Trailer
CLAY PIGEONS
IF I COULD ONLY FLY - Bröllopsvideon
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar