Soldat på permission
Text: Thomas Jonsson
Foto: Petter Ericsson (ovan), Barbara Ködel (nedan)
Jag ringer Helena Arlock en vecka efter att hon spelat med sitt band Me and My Army tillsammans med Göteborgssymfonikerna, en konsert som också betydde en åtminstone tillfällig paus för den hyllade gruppen, frontad av Andreas Kleerup.
- Det var egentligen tänkt att vi skulle börja spela in ett nytt album redan nu, men vi kom fram till att vi ska göra lite andra saker ett tag istället, spela in soloalbum och så, säger Helena. Hon riktar nu istället tillbaka sin uppmärksamhet på det soloprojekt som hon höll på med innan Me and My Army ”kom i vägen”. Studioinspelningarna är redan i full gång av både ett engelskspråkigt album och en EP på svenska. Idén att skriva på svenska kom då hon tidigare i år skrev en låt för ett tänkt medverkande av Me and My Army i en stor reklamkampanj. I slutändan blev det dock ingen reklamfilm men det sådde ändå ett frö till ett fortsatt skrivande på modersmålet.
- På skånska, förtydligar hon.
Trots sitt ganska tystlåtna sätt beskriver Helena med precision sina tankar och mål med musiken. Många känner till henne i just Me and My Army, färre vet kanske om att hon även är väldigt produktiv på egen hand. Hon har redan släppt en EP och en singel i eget namn och gjort hundratals konserter runt om i Europa och Nordamerika. För fem år sedan chockstartade hon sitt soloprojekt då hon packade väskorna och gav sig av tillsammans med två andra musiker, en cello och diverse elektroniska instrument på en halvårslång egenbokad turné. Detta medförde att hennes första år som soloartist innehöll många fler spelningar än vad de flesta band åstadkommer under hela sin karriär. Då jag själv redan 2008 gjorde en e-postintervju med Helena tar jag tillfället i akt att få återkomma till en fråga som visat sig ha klarnat betydligt efter tre och ett halvt års extra betänketid.
- Då beskrev du din musik som "jazzig indie pop snedstreck något något. Är du fortfarande inne på det spåret?
- Jag har faktiskt kommit på det nu, replikerar hon en aning triumferande. Du kan ta bort jazzigt, jag vet inte riktigt var det kom ifrån, men för ett halvår sedan insåg jag att det är ju beat pop jag håller på med. Det är poppigt och bygger på beats och syntar. Det är så skönt att ha ett svar på just den frågan.
Jag får känslan av att det inte är första gången hon svarar på detta och jag fortsätter intervjun med ett annan föga originellt ämne som ändå känns relevant. Jag ber Helena berätta om musik som hon själv gillar och hon nämner då, vid sidan av nya upptäckter som Lekverk och Ratatat, ett långt musikaliskt förhållande med bandet Radiohead.
- Ända sedan 90-talet så har varje skiva de gjort gett mig ett bredare musikaliskt spektra att jobba vidare på. När nästa album sedan kommit så har det passat perfekt in för det som jag har kommit fram till och gett mig en ny skjuts framåt. Och så har det faktiskt fortsatt, skiva för skiva.
Helena beskriver ett sätt att skriva låtar som skiljer sig åt från andra musiker som hon känner. Hennes musik byggs nämligen inte upp i replokalen utan under tiden som hon spelar in. Det sättet att arbeta med musik kommer sig av att hon debuterade med att göra electronica, en genre som mer än någonsin formas av själva inspelningsprocessen. Något som också är starkt förknippat med Helenas musik är cellon och faktum är att hon är en av få musiker utanför den klassiska sfären som integrerar instrumentet så tydligt i sin musik.
- Den har blivit som en kroppsdel för mig, jag har spelat cello under längre tid än vad jag inte har gjort det. Jag kan inte se något negativt med den, förutom att den är så ömtålig när man är ute och reser. Jag har fått nog av hjärtattacker av flygplatser, så jag har köpt en el-cello nu.
Det bästa med att turnera, säger hon, är när hon träffar människor långt hemifrån som det ibland känns som om hon känt hela livet, folk som kanske har åkt flera timmar för att se en spelning.
- Och när musiken som man har suttit och rattat på hemma får följa med ut på turné blir den som en kompis. När man märker att den når ut till publiken får det en att ta sig själv på större allvar.
Hon poängterar återkommande vikten av att turnera för att nå framåt och i takt med att det har blivit enklare att spela in och ge ut låtar och att skivförsäljningen gått nedåt, så har det lett till att artister måste bli smartare eftersom konkurrensen är så hård. Hon menar att det till en viss del ligger på musikerna själva att anpassa sig till lyssnarnas nya vanor men om folk helt slutar att betala för konserter och skivor så kommer ny musik att bli sämre eftersom ingen längre kommer att ha råd och tid med det stora engagemang som krävs.
- Man har inte råd längre att ställa in en spelning, och är det något som jag har lärt mig är att man klarar av så mycket mer än vad man tror. Som att sova i en frostig minibuss eller att göra en konsert på kvällen även om man tidigare under dagen blivit så akut sjuk att man fått åka ambulans till sjukhuset. Jag läste en artikel nyligen där turnerande musiker beskrevs som den nya tidens elitidrottare. De har inte tid att supa och knarka längre, man måste träna istället för att det är så himla hårt att hålla på.
Helena Arlock - Pink Bubbles (live on Balcony TV Hamburg)
Me and My Army - The Only One
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar