Essärecension: Like Me av Chely Wright

Homofobi i Nashville

KD Lang kom ut som homosexuell redan 1993. När Chely Wright sjutton år senare valde att göra detsamma i och med sin självbiografi Like Me (2010) är hon inte som självutsagt den första countryartisten att göra det men är ändå en i en försvinnande liten skara. I boken beskriver hon hur identitetssökandet under uppväxten och som vuxen till slut satte fingret på ett djupt problem som Amerika i allmänhet och countryindustrin i synnerhet har med acceptansen av homosexuella.

En av min första tankar när jag läst en bit in i boken är att det är obegripligt att ett land som USA som så tydligt värnar om demokratiska och jämställda värderingar har sådana problem att erkänna olika sexuella minoriteter. Detta är ett land där toppolitiker kan uttrycka offentligt att HBTQ-personer är syndare och där det oftare talas om tolerans mot dem snarare än acceptans. Ett exempel är militärens till nyligen rådande Don’t Act Don’t Tell-policy där homosexuella avskedades ifall deras sexuella läggning avslöjades. En andra tanke var är att vi åtminstone har kommit längre i Sverige men jag får bita mig i tungan en aning. På samma sätt som USAs syn på sig själv som världens största demokrati ibland ekar ihåligt tenderar Sverige stundtals luta sig tungt mot frasen "världens mest jämställda land". Men homofobi är något som är utbrett överallt, inte minst i Sverige. När Anton Hysén tidigare i år kom ut som öppet homosexuell fotbollsspelare var han liksom Wright också en av de första att göra det i en miljö med stark homofobisk jargong.

Nyutgåvan av Like Me innehåller en utförlig intervju med Chely Wright om tiden efter bokens släpp där hon berättar att många arrangörer nu vänt henne ryggen, något som sägs orsakas både av ängslighet och av ren motvilja. Samtidigt snuddar slutet av boken och just intervjun fjäderlätt vid ett annat faktum, nämligen att Wright på grund av svikande försäljning redan 2003 blev av med sitt stora skivkontrakt på MCA Nashville och fortsatte karriären på småbolag. I New York Times recension av Like Me beskrivs Wright av skribenten Jon Caramanica som ”A minor country star” tydligt på fel sida av sitt bäst före-datum. Problem med bokningarna skulle därmed också kunna vara ett resultat av att hon helt enkelt tappat mycket av sin popularitet. Samtidigt, som också Caramanica nämner, kan man inte bortse från Wrights gedigna inblick i den kultur där hon liksom många av hennes gamla fans finns. En kristen konservativ miljö som hon så starkt både är en del av och avviker från.

Även om Like Me inte alltid är helt välskriven och ibland är ganska upprepande så är den också något så ovanligt som en artistbiografi där det musikaliska ofta är medvetet underordnat. Den musikaliska karriären blir istället ett slags tidslinje som håller samman historien om hennes identitetskamp. Trots vissa svagheter bränner boken ändå till tillräckligt ofta för att den ska hålla näsan ovanför vattnet hela vägen. Den stora smärtpunkten är Wrights beskrivning av den egna familjesituationens komplexitet, där den varma familjeidyllen beskrivs lika påfallande ärligt som mammans kallsinne och pappans alkoholism. Föräldrarnas kraftiga pennalism mot den ena dotterns övervikt nämns nästan i förbifarten men det gör det hela mer skrämmande än om Wright valt att vältra sig i detaljer.

Det är också just på familjenivån som grundtemat blir som mest nära och smärtande. Ett mycket gripande avsnitt av boken beskriver hur Wright berättar om sin homosexualitet för sina föräldrar och sina syskon och möter vitt skiljda reaktioner. Det finns något hoppfullt i hur hennes far på allvar inser sin egen del i dotterns skam på sättet som han talat nedsättande om homosexuella. Därefter hur han på ett ögonblick förstår både det djupt plågsamma och även det absurda i situationen. Det kanske är lika sentimentalt som en sämre countryballad men det värmer mig överraskande mycket när den nyktre alkoholisten Stan L Wright bedyrar att han inte älskar sin dotter trots att hon är lesbisk utan på grund av.

- Thomas Jonsson

Uppgift för kursen i musikkritik som jag läser, en essä på 3000 tecken om kritikens betydelse.

Musikbranschen beskrivs ofta som om den ligger i dödsryckningar. Det är nog sant att tiden för de stora skivbolagens extravaganser i mångt och mycket är över, men jag tror inte man behöver dra så svartmålande slutsatser för det. Jag känner nämligen att situationen för själva musiken aldrig har varit mer välmående. Billigare inspelningsteknik och enklare exponeringskanaler har medfört, förutom att vi blivit översvämmade av allsköns bråte, att fler band kan spela in, turnera och faktiskt tjäna pengar än vad som var fallet för bara några decennier sedan. Detta är en viktig orsak till att det under de senaste femton åren, enligt mig, har producerats de bästa albumen någonsin. Det ges visserligen ut mycket dålig musik och mer musik än vad det finns efterfrågan för, men det borde också innebära ett stort behov av såväl analys som sovring. Kort sagt, musikkritikerna borde uppleva sina glansdagar nu.

Förhoppningsvis inser kritikerna denna makt att kunna lyfta fram musik oavsett var den producerats eller hur den ges ut. Eftersom alla nya album bara ligger ett knapptryck från digital världsdistribution kan ett band från Västerås eller Senegal lika gärna vara relevanta för en publik som en ny dagslända från Warner. Självklart hittar även storbolagen bra musik, men det är samtidigt märkligt när tidningar som Aftonbladet ofta ägnar sitt lilla utrymme åt att blåsa upp tre ljumna recensioner av storbolagsreleaser samtidigt som mindre släpp - ofta inhemska och mer uppskattade - förpassas till nätupplagorna. Om kritikens roll drar mot att bara bli en avspegling av vilka skivor som haft störst marknadsföringsbudget, om det utbud som exponeras blir för likriktat, vad finns det då för anledning att överhuvudtaget ha kritiker - i plural?

Recensioner är en viktig kugge i marknadsföringsmaskineriet för lanseringen av album och artister. Rätt sorts recension kommer alltid att överträffa köpt annonsplats (och förmodligen också citeras i annonserna). Däremot så tror jag det är viktigt att man skriver med läsarna i fokus, och inte försöker bli ett bollplank för musikerna. Utmaningen måste ligga i att på runt 650 tecken kunna vara underhållande, motivera någon att upptäcka något nytt och skriva på ett sätt så att ens åsikt blir som ett subtilt skohorn för musikörat. Som inte skriver lyssnaren på näsan utan ger henne en egen relation till musiken.

Jag har rötterna i Värmland, där musiksfären är så isolerad och snäv att musiker, lyssnare, recensenter och skivbolag ofta sitter på många eller alla nämnda stolar samtidigt. Det är ett extremförhållande där, men jag märker att fenomenet existerar överallt. Människor med samma intressen kommer alltid att börja umgås. Sen kommer de som spelar i samma band med de som driver ett skivbolag att skriva recensioner på varandras musik innan de delar en öl på krogen. Att det är svårt förhålla sig objektiv till varandras roller i det läget är uppenbart, men det är en grundläggande och nödvändig strävan.

Top albums of 2011 revised

1. Earth - Angels of Darkness, demons of light

2. Mogwai - Hardcore will never die, but you will

3. Bon Iver - Bon Iver

4. My Morning Jacket - Circuital

5. Eleanor Friedberger - Last Summer

6. Bill Callahan - Rough Travel for a Rare Thing

7. James Blake - James Blake

8. Loney Dear - Hall Music

9. The head and the heart - S/t

10. The Deer Tracks - The Archer Trilogy Pt.2

11. Jonathan Johansson - Klagomuren

12. Jessica Lea Mayfield - Tell me

13. Tennis - Cape Dory

14. Ondo/Nekrasov - (Split LP)

Blaze of Steel

Vem kan slå Blaze Foley?

Vid en bröllopsmottagning på en bakgård någonstans i Austin står en man med vildvuxet skägg och spelar på en liten scen. Han ser betydligt äldre ut än sina 35 år, huvudet gungar lätt och hans blick riktas omväxlande mellan gitarrhalsen och mikrofonen, sällan ut mot publiken. Året är 1985 och även om mannen egentligen heter Michael David Fuller är det som Blaze Foley han är känd, må så vara mycket lite känd. Mitt i gästernas sorl sjunger han sin låt If I Could Only Fly och inte ens den i slutet vilt wailande kvinnan i publiken löser upp klumpen i halsen som jag känner. Det är helt enkelt så öronbedövande vackert när han värker fram ord efter ord. Kanske spelar även vetskapen in att han bara några år senare blir skjuten till döds av en bekants far som misstar honom för att vara en inbrottstjuv.

Hemmavideoinspelningen av Blazes framförande på sina vänners bröllop finns med på den nya dokumentärfilmen om honom, Duct Tape Messiah, som hade USA-premiär i år. Titeln syftar på att han för att retas med de modemedvetna countryfansens guldtåförsedda boots satte en bit gaffa på tippen av sina egna. Han lär även ha tillverkat en hel kostym åt sig gjord av just silvertejp.

Liknande märkliga detaljer om andra artister kom att bli viktiga för mig när jag fördjupade mitt eget musikintresse efter tonåren. Inte så att det egentligen varit ett självändamål i sig men jag har alltid varit extra tilltalad av de lite mer udda fåglarna. När jag som bäst grävde efter undangömda guldkorn från den amerikanska rockscenen började jag lägga märke till att Foley nämndes i diverse forum på nätet. Det tog ytterligare ganska lång tid innan jag började lyssna på honom, men jag insåg snabbt därefter att Blaze kanske är så obskyr som en artist kan bli. Han får Gram Parsons att kännas som Lill-Babs. Sällan har en artist varit lika dömd till att falla i glömska - när han dog fanns inga album alls tillgängliga med honom. Beakta även det faktum att hans första albums mastertejp blev konfiskerad av myndigheterna när skivbolaget hamnade mitt i en drograzzia, den andra blev stulen, den tredje försvann och hittades först långt efter hans död och tejpen till ett fjärde och sista album som aldrig hann släppas rapporteras nu ha försvunnit i en översvämning.

Trots detta, sannolikt tack vare internets intåg, började hängivna lyssnare under 90-talet att intressera sig för hans musik igen. De få inspelningarna som fanns började spridas och Foleys avskalat bitterljuva musik, tassandes någonstans mellan country och folkmusik, är ett udda och hjärtevärmande exempel på en låtkatalog stark nog att överleva sin upphovsman med råge. Hans begynnande erkännande har också förstärks av andra framstående artisters hyllningar. Merle Haggard lät t ex If I Could Only Fly vara titelspåret på sitt album från 2000, John Prine spelade in en annan av Blazes låtar, Clay Pigeons, för sin grammyvinnande skiva Fair & Square från 2005 och Lucinda Williams egen låt Drunken Angel från hennes utmärkta Carwheels on a Gravel Road (1998) handlar om just Foley.

Troligtvis beror det nyväckta intresset också på vilken stad det var som Foley verkade i. Jag var själv på plats i Austin under SXSW Festival för snart sju år sedan och var det något som slog mig i denna dieseldoftande kulturella oas i hjärtat av Texas är det hur Austinborna slår vakt om sina kufar och knasbollar. Detta var 2005, året då den ockulta rockhjälten Roky Erickson gjorde storstilad comeback efter att äntligen fått bukt med sin schizofreni. På samma festival trängde en månghövdad publik ihop sig i lilla studentfiket Cactus Cafe och följde med stor värme en annan artist med psykotisk bakgrund, lofitrubaduren Daniel Johnston. På väggarna hängde posters från gamla spelningar som ägt rum där, inte minst med Blaze Foleys nära vän, den musikaliskt näraliggande Townes Van Zandt.

Blaze Foley, Townes Van Zandt och Rex Bell

Vid sin död var Blaze Foley nära 40 år, han hade spelat musik länge men hade ändå inte lyckats nå ut till en större publik, särskilt inte utanför Austin. Man kan därför inte direkt säga att han stod på tröskeln till berömmelse när han blev skjuten, men han gick ironiskt nog bort vid en tidpunkt nära större exponering. Han hade ett nytt album inspelat vars mastertejp ännu inte råkat ut för någon bisarr olycka och han skulle öppna för Townes Van Zandt på en turné i Storbritannien. Ett fatalt missförstånd i en väns vardagsrum satte alltså stopp för detta och medförde även att skivan aldrig släpptes. Därefter spolades mastertejpen, som bekant, bort av en översvämning.

Kevin Triplett, regissören till Duct Tape Messiah, svarar mig via mejl att han planerar svenska visningar av filmen i april 2012. Det är med stora förväntningar på att detta tillsammans med ett förmodat DVD-släpp kan skänka lite extra ljus på Foley på samma sätt som liknande dokumentärer gjort för ovan nämnda Townes Van Zandt (Be Here to Love Me), Roky Erickson (You're Gonna Miss Me) och Daniel Johnston (The Devil & Daniel Johnston). Tills dess, vem i hela världen är obskyrare än Blaze Foley?

DUCT TAPE MESSIAH - Trailer

CLAY PIGEONS

IF I COULD ONLY FLY - Bröllopsvideon

Soldat på permission - intervju med Helena Arlock

Soldat på permission

Text: Thomas Jonsson

Foto: Petter Ericsson (ovan), Barbara Ködel (nedan)

Jag ringer Helena Arlock en vecka efter att hon spelat med sitt band Me and My Army tillsammans med Göteborgssymfonikerna, en konsert som också betydde en åtminstone tillfällig paus för den hyllade gruppen, frontad av Andreas Kleerup.

- Det var egentligen tänkt att vi skulle börja spela in ett nytt album redan nu, men vi kom fram till att vi ska göra lite andra saker ett tag istället, spela in soloalbum och så, säger Helena. Hon riktar nu istället tillbaka sin uppmärksamhet på det soloprojekt som hon höll på med innan Me and My Army ”kom i vägen”. Studioinspelningarna är redan i full gång av både ett engelskspråkigt album och en EP på svenska. Idén att skriva på svenska kom då hon tidigare i år skrev en låt för ett tänkt medverkande av Me and My Army i en stor reklamkampanj. I slutändan blev det dock ingen reklamfilm men det sådde ändå ett frö till ett fortsatt skrivande på modersmålet.

- På skånska, förtydligar hon.

Trots sitt ganska tystlåtna sätt beskriver Helena med precision sina tankar och mål med musiken. Många känner till henne i just Me and My Army, färre vet kanske om att hon även är väldigt produktiv på egen hand. Hon har redan släppt en EP och en singel i eget namn och gjort hundratals konserter runt om i Europa och Nordamerika. För fem år sedan chockstartade hon sitt soloprojekt då hon packade väskorna och gav sig av tillsammans med två andra musiker, en cello och diverse elektroniska instrument på en halvårslång egenbokad turné. Detta medförde att hennes första år som soloartist innehöll många fler spelningar än vad de flesta band åstadkommer under hela sin karriär. Då jag själv redan 2008 gjorde en e-postintervju med Helena tar jag tillfället i akt att få återkomma till en fråga som visat sig ha klarnat betydligt efter tre och ett halvt års extra betänketid.

- Då beskrev du din musik som "jazzig indie pop snedstreck något något. Är du fortfarande inne på det spåret?

- Jag har faktiskt kommit på det nu, replikerar hon en aning triumferande. Du kan ta bort jazzigt, jag vet inte riktigt var det kom ifrån, men för ett halvår sedan insåg jag att det är ju beat pop jag håller på med. Det är poppigt och bygger på beats och syntar. Det är så skönt att ha ett svar på just den frågan.

Jag får känslan av att det inte är första gången hon svarar på detta och jag fortsätter intervjun med ett annan föga originellt ämne som ändå känns relevant. Jag ber Helena berätta om musik som hon själv gillar och hon nämner då, vid sidan av nya upptäckter som Lekverk och Ratatat, ett långt musikaliskt förhållande med bandet Radiohead.

- Ända sedan 90-talet så har varje skiva de gjort gett mig ett bredare musikaliskt spektra att jobba vidare på. När nästa album sedan kommit så har det passat perfekt in för det som jag har kommit fram till och gett mig en ny skjuts framåt. Och så har det faktiskt fortsatt, skiva för skiva.

Helena beskriver ett sätt att skriva låtar som skiljer sig åt från andra musiker som hon känner. Hennes musik byggs nämligen inte upp i replokalen utan under tiden som hon spelar in. Det sättet att arbeta med musik kommer sig av att hon debuterade med att göra electronica, en genre som mer än någonsin formas av själva inspelningsprocessen. Något som också är starkt förknippat med Helenas musik är cellon och faktum är att hon är en av få musiker utanför den klassiska sfären som integrerar instrumentet så tydligt i sin musik.

- Den har blivit som en kroppsdel för mig, jag har spelat cello under längre tid än vad jag inte har gjort det. Jag kan inte se något negativt med den, förutom att den är så ömtålig när man är ute och reser. Jag har fått nog av hjärtattacker av flygplatser, så jag har köpt en el-cello nu.

Det bästa med att turnera, säger hon, är när hon träffar människor långt hemifrån som det ibland känns som om hon känt hela livet, folk som kanske har åkt flera timmar för att se en spelning.

- Och när musiken som man har suttit och rattat på hemma får följa med ut på turné blir den som en kompis. När man märker att den når ut till publiken får det en att ta sig själv på större allvar.

Hon poängterar återkommande vikten av att turnera för att nå framåt och i takt med att det har blivit enklare att spela in och ge ut låtar och att skivförsäljningen gått nedåt, så har det lett till att artister måste bli smartare eftersom konkurrensen är så hård. Hon menar att det till en viss del ligger på musikerna själva att anpassa sig till lyssnarnas nya vanor men om folk helt slutar att betala för konserter och skivor så kommer ny musik att bli sämre eftersom ingen längre kommer att ha råd och tid med det stora engagemang som krävs.

- Man har inte råd längre att ställa in en spelning, och är det något som jag har lärt mig är att man klarar av så mycket mer än vad man tror. Som att sova i en frostig minibuss eller att göra en konsert på kvällen även om man tidigare under dagen blivit så akut sjuk att man fått åka ambulans till sjukhuset. Jag läste en artikel nyligen där turnerande musiker beskrevs som den nya tidens elitidrottare. De har inte tid att supa och knarka längre, man måste träna istället för att det är så himla hårt att hålla på.

Helena Arlock - Pink Bubbles (live on Balcony TV Hamburg)

Me and My Army - The Only One

Winter's Tone

Jonathan Johansson

Klagomuren (Hybris, 2011)

Första gången jag hörde Jonathan Johansson var för tre år sedan då han framträdde live för bloggen PSL. I videoklippet därifrån spelar han nylonsträngad gitarr uppbackad av bl a orgel, klarinett och xylofon. Vid en jämförelse med hans syntmättade debut En hand i himlen överraskar det mig fortfarande hur bra han är även i en akustisk sättning. Faktum är att jag också gärna vill spegla hans senaste album Klagomuren i just denna inspelning, eftersom det blir så tydligt hur hans låtar grundar sig mer i musikalisk känslighet än i strikt genretillhörighet.

Trots sina ofta repetitiva melodier och rytmer trampar Klagomuren aldrig vatten utan är hela tiden på väg att upptäcka något nytt. Inte sällan samsas en syntetisk ljudfond med gitarrer eller andra akustiska inslag som tillsammans med den svävande sången skapar en förvånansvärt organisk helhetskänsla. Hans inkännande och lätt svulstiga fraseringar berör oavbrutet och påminner inte så lite om en skånsk Mauro Scocco (vågar man hoppas på att omnämnandet av Seven Eleven i avslutande Min ljusaste röst är en blinkning åt just det hållet?). Johanssons språkliga talang imponerar också stort och till skillnad från många andra artister med lyriska ambitioner hittar sången en bättre plats i mixen här än vad som ofta är fallet. Orden ligger alltid tillgängliga för lyssnaren att ta del av men dominerar inte ljudbilden helt, textens tyngd blir snarare större med hjälp av musikens kraft. Den överhängande känslan av förlorade chanser och hopp om en snart infriad längtan blir som tydligast på Centrum, såväl Klagomurens bästa låt som Johanssons starkaste stund hittills. Det vill inte säga lite.

På ett liknande sätt som den inte helt obesläktade debuten av James Blake eller den betydligt mer avlägsna kusinen Deserter's Songs av Mercury Rev blandar Klagomuren en kylslagen upprymdhet med en suggestiv intimitet. Allt, absolut allt, talar för att skivan kommer att bli en betydande del av vad som kommer att ackompanjera min kommande vinter.

- Thomas Jonsson

Innan vi faller (akustisk version för PSL, 2008)

Centrum (från Klagomuren, 2011)

Pärlan i ostronet

June Tabor & Oysterband

Ragged Kingdom (Topic/2011)

När brittiska folksångerskan June Tabor för första gången sedan 1990 ger ut en skiva kompad av Oysterband för upplägget tankarna till Johnny Cashs sista skivor. Traditionellt material samsas med folkmusiktolkningar av mer moderna låtar, i detta fall av t ex P J Harvey och Joy Division. Tabors senare soloskivor är av ett drömskt akustiskt snitt, tillsammans med Oysterband blir musiken stadigare uppstyrd men tyvärr upplever jag att energin snarare sänks ju mer bandet vrider upp volymen. Det blir aldrig tråkigt, men det känns påfallande ofta jämntjockt i jämförelse med briljansen och dynamiken som lösgörs i albumets mer avskalade låtar, t ex i den andäktiga "The Hills of Shiloh". Jag kan därför inte släppa tanken att det är en större vinst för Oysterband att samarbeta med Tabor än tvärtom.

- Thomas Jonsson

Roxy Revised

This is another excerce for the music writings' course, which is to revise the imagined sleeve notes for Roxy Music's debut album I wrote a week ago.

Batterin' Glam

Wow, what just happened? While listening to the eponymous debut of Roxy Music, one thing that will strike you is the way it's prickled with unexpected turns and surprising elements. Still, if you think it's far out of left field now, then try to imagine how it would've been to listen to it when it was released in 1972. Given that you first had to cut off all the genre clashes and degrees of ‘musical awareness’ provided through the last four decades of music history. It's hard to pinpoint exactly what it is that makes this album remain that edgy and poignant. Instead of just shallowly 'hailing it as a masterpiece', perhaps it's time to get a bit more analytic. Evidently, it has a lot to do with the musicians' combined conviction but I will also dare to imply that the album's evergreen feel is much a result of its reluctance to ‘fit in‘. The difficulty to label it instead becomes what truly defines it. Roxy Music surely contains a lot of glam and progressive rock but it's way too progressive to be glam and too glam to be prog. It definitely adds a lot of rock'n'roll into it but is far from rock'n'roll as we know it. Truth is that even Bryan Ferry a few years after the release was quoted expressing the debut's production, signed by Peter Sinfeld, to be too far off. Luckily, nothing could be changed at that point, allowing this remarkable musical document to still prove how well it stands the test of time. And to be honest, the unorthodox angle of Roxy Music is not at all an issue of production matters, it dives deeply into the band's own arrangements, the song structures and the use of instruments and vocals.

Let us take it from the beginning, here we have an emerging band being active a few years, achieving some sprouting acknowledgement but being constantly rejected by the leading music biz. The journalist Peter Frame describes the situation strikingly in Crimson & Roxy (one of his famous Rock Family Trees) as “Ferry's demo tape was greeted with universal thumbs down ... but Melody Maker and John Peel were sufficiently interested to give them national exposure". So how insane it may sound now, Roxy Music were not currently having a record deal when they entered Command Studios in London to record their debut album in March 1972. Even when being helped by EG Management, their budget forced them to limit themselves to merely two weeks of studio time. This is far from the situation indie bands with convenient bedroom studios have got now, not to mention the unlimited studio excess the biggest names in the music business at the time could enjoy. Roxy Music had two weeks, no more.

And guess what? It turned out just lovely and maybe the limitations were just what kept the sextet on their toes, that kept their minds and creativity fresh and what made them aware of how crucially important the weeks of preparations prior to the recordings would be. The album starts off with placid murmur, actually a sound sample taped at their very first stage appearance, at the Friends of Tate Gallery Xmas Show in London, only three months before entering the studio. Subsequently, the chattering becomes interrupted by a brief piano intro, giving way for the band to show not only The Friends of Tate, but the whole world what they've got. Brass instruments, electric guitars and Ferry's characteristic vocals are fiercely running through the opening track Re-Make/Re-Model. The song reaches a climax before weird micro solos from all individual members, small snippets of other songs like Peter Gunn Theme and Day Tripper, end the song. The lingering aftershock transits into Brian Eno's eerie keyboard intro of Ladytron. His spacey drone notes eventually meet a bit more conventional song style here and all of a sudden the album's variety reaches all over you. From the laid back rock'n'roll of If There Is Something to the sophisticated brass section's bridge midway through 2HB. Then on the flipside, we hear Ferry trying out his vocal's vibrato limits to the maximum on The Bob (Medley) before the album eventually reaches a bit more normal grounds again on Would You Believe? At the very last part of Roxy Music, the slow orchestral ambience of Sea Breezes is turning into an experimental and noisy crescendo before all ends with the amusingly bizarre rendition of the 60's pastiche Bitters End. That song not the least proves that Roxy Music is an album taking you absolutely everywhere. When music journalist Sid Smith wrote an extensive article on the subject in Classic Rock Magazine, his list of acts who've influenced Roxy Music included, side by side with Bowie, King Crimson and Pink Floyd, the usually ever so unholy alliance of Velvet Underground and The Andrew Sisters.

Shortly after the master tape was finished, Roxy Music got signed to Island Records and the rest is history. Roxy Music reached a striking number #10 on the UK album charts and the single Virginia Plain went even further to a #4. The band and Bryan Ferry, as we know, made their way to world fame. Now, when 40 years have passed since their debut's release, its legacy remains obvious as a favourite album of listeners all over the world and it has served as a solid influence for countless emerging bands through the following decades to come. Not at least during the new-wave movement of the 80's and the late 90's bloom of neo-symphonic rock fronted by bands like Mercury Rev, Flaming Lips and their ilk. Musical history would scarcely have sounded the same if not six unsigned English musicians had decided to give their music a shot in the Command Studios in London in March 1972. Happy 40th birthday, Roxy Music!

Like a Keef in the night

KEITH RICHARDS - LIFE

"This is my life. Believe it or not I haven't forgotten any of it”, står skrivet i rött på baksidan av Keith Richards årsgamla memoarer Life. Det finns anledning att häpna över att minnena fortfarande är intakta då detta lika mycket som en bok om musik är en skildring av ett narkotikamissbruk av närmast episka proportioner. Richards själv menar att hans musik kvarstår oinfluerad av drogerna han tog. Samtidigt är boken nästan som en manual för hur en musiker med missbruksproblem kan fortsätta vara produktiv.

The Observers Sean O' Hagan verkar följa denna tankebana och delar sonika upp sin recension av boken i en drog- och en musikdel. Om än kanske inte stående med vattentäta skott emellan, men som beskrivs var och en för sig. Dagens Nyheters kritiker Kerstin Gezelius ger å andra sidan inte narkotikadimman samma stora utrymme som O’ Hagan, samtidigt är den ständigt återkommande i korta omnämnanden texten igenom. Tankar väcks om det överhuvudtaget är möjligt att hävda att någonting i livet skulle kunna stå sig opåverkat av ett sånt tungt missbruk som Richards sänkte ner sig i.

Dock är både Gezelius och O' Hagan rörande överens om att det är den skildrade musiken som är bokens stora behållning. Hur Richards klarar av med briljans att beskriva ackordföljder och influenser, hans närmast erotiska förhållande till sina gitarrer eller hur låtskrivandet växte fram och frodades tillsammans med Mick Jagger i en ständigt friktionsfylld vänskap dem emellan.

Något som jag saknar i båda recensionerna är en diskussion om spökskrivarens (i detta fallet James Fox) roll. Hur mycket återspeglar boken Richards eget språk egentligen? Är autencitet överhuvudtaget viktigare än en bra historia i den här genren? Möjligen svårt att nå en absolut sanning men faktum kvarstår, Fox kvarstår oomnämnd såväl i texterna som i faktarutorna. Gezelius skriver i alla fall om en liknande "förvanskning", nämligen om den stagnerande skärpan i den svenska översättningen.

-Thomas Jonsson

A hairy tale of New York

PATTI SMITH - JUST KIDS

(2010)

Inledningsvis formulerar en ung Patti Smith en rädsla, inte över att behöva utstå de prövningar som ett konstnärsliv kan medföra, utan för att inte ha själva kallet. Detta blir en programförklaring i den nyligen polarprisvinnande Smiths självbiografiska roman som handlar lika mycket om hennes liv med Robert Mapplethorpe som om den tålmodiga utblomningen av sitt eget konstnärskap. Just prövningar är ett kännbart återkommande tema genom boken, såväl under skildringen av de inledande svältande åren i New York som av det mångbottnade förhållandet till konstnären Mapplethorpe. Genom Smiths mycket observanta och närvarande språk befästs en skarp bild av staden under slutet av 60-talet till mitten av 70-talet, denna populärkulturens guldålder som skapat mycket av dagens New York-romantik. En av "Just Kids" stora behållningar är sättet som Smith framställer sig själv på, lika mycket som en betraktare som en del av stadens kulturella elit, till lika stora delar en beundrare som en utövare.

- Thomas Jonsson

Radioaktiv poppärla

M. Ward - Transistor Radio (2005)

M. Ward brukar nämnas som en nyckelpersonerna i den alternativa amerikanska folkgenren jämsides med musiker som t ex Cat Power, Bonnie "Prince" Billy och Jason Molina. Efter att ha nått en betydande kultstatus på independentscenen med en rad kritikerrosade släpp toppade portlandmusikern Matt Ward sin patenterade ljudkollageproduktion med sitt fjärde soloalbum, den varma, akustiskt aviga skivan Transistor Radio. Som många vet övergick han därefter till mer bandarrangerade soloalbum, samt de mer eller mindre ofokuserade samarbetsutflykterna She&Him och Monsters of Folk (som otroligt nog ibland verkar få mer uppmärksamhet än hans egna album).

Har man följt indie/folk-musikern M. Wards katalog både före och efter Transistor Radio vet man att han alltid har fantastiska låtar i rockärmen och ständigt en extra dimension redo att delge lyssnarna. Frågan är dock om inte just Transistor Radio är albumet där han mest kommer till sin fulla rätt. Karln har fullkomligt proppat in idéer, melodier, referenser och ljudkollage på det här sexton spår långa mästerverket. Det är tydligt märkbart att hela skivan är en hyllning till de oberoende radiostationernas guldålder på 50- och 60-talet. Detta inte bara på grund av det Beach Boys-aktiga plingandet i "Fuel for Fire" eller den raffinerade melodiplankningen av The Beatles "Here Comes The Sun" i outrot av hans egna "Here Comes The Sun Again". Inte heller de många textmässiga referenserna till sjutumssinglar, radiokampanjer och wall of sound, utan framförallt i M Wards egna och unika släpigt värmande ton som ljuder genom både hans röst och gitarrspel, som tar med oss på ett svindlande ljudlandskap. Bland spåren märks den olidligt vackra balladen och livefavoriten "Lullaby + Exile", den Jerry Lee Lewis-stompiga "Big Boat" och den självreflekterande turnéobservationen "Paul's song" där namnet i titeln möjligen refererar till Paul Brainards (Richmond Fontaine) sockersöta pedal steel som väver in låten.

Transistor Radio var en tydlig vattendelare i M. Wards karriär. Efter att tidigare ha befunnit sig främst i den akustiska indiepopscenen, tog han med Transistor Radio ett tydligt steg mot en mer folklig och traditionell terräng. Det var en riktning som fortsatte med de nästföljande albumen. Även om M. Ward aldrig fastnat i något träskigt gubbigt så var det just Transistor Radio - där en stor del av hans vitala indie-nycker fortfarande fanns närvarande - som på ett imponerande sätt belyste hans fulla spännvidd. Från "One life away" som låter som hämtat från Alan Lomax inspelningar, till den akustiska poppärlan "Hi-Fi" och texmex-hasande innerliga "Fuel For Fire".

Vi som haft den stora äran att se mannen livs levande på scen vet att vi har att göra med en av popvärldens mest egensinniga och flinkaste gitarrister. På albumen låter han däremot bara det göras som tjänar låtarna bäst. Detta gäller även när han får fritt spelrum på skivans hela tre instrumentala låtar; den surf-twangiga "Regeneration #1" samt de två tolkningarna på klassisk gitarr som ramar in albumet.

M. Ward är inte bara en briljant musiker och låtskrivare, han är dessutom en mångsidig lyriker av rang. Personligen tycker jag han är som allra bäst och gripande när han har en räv bakom örat. Detta gäller såväl spexiga "Big Boat" (He says he's got a fast boat / talking 'bout light speed / get your oars back in the water, kid ...//... It's just a ferry boat / no faster than a gold fish" som den popnaiva "I'll be yr bird" (I'll sing statistics, & hide the truth, I'll tell your dad anything that you want me to, I'll hide your locket under the dirt, I'll be your bird.) Det gläder mig också att lägga märke till nickningar till stora alternativhjältar inom genren. Den alltför tidigt bortgångne Vic Chesnutt namndroppas kvickt i tidigare nämnda "I'll be your bird" och Daniel Johnston parafraseras med raden "Love will get you in the end" i skivans förmodligen allra bästa spår "Lullaby + Exile". En mening, som visserligen är lika unik i en popsång som reklamavbrott är i en tv4-produktion, men om man känner till Wards vurmande för Johnston med flera släppta covers på skiva så vet man nog att den syftar på Texas mest udda fågels största hit "True Love Will Find You in The End".

Transistor Radio är som Roy Orbisons och Phil Spectors mest aviga och krumbuktande popdröm och är ett album som så väl förtjänar att bli erkänt som ett av pophistoriens starkaste. Man kan bara ana att tiden som går kommer att tjäna det väl. Detta är nämligen ett album av yttersta toppklass, som möjligen med undantag för den lite väl endimensionella "Four Hours in Washington" lyckas hålla sig fläckfritt från dalar. Skivan visar inte bara på möjligheterna som kan göras i en akustisk genre som ofta håller på att halta, utan hur popidealen som sattes upp på 50- och 60-talet kan låta mer nutida och angelägna än någonsin.

- Thomas Jonsson